Att leva med Ångest.

Tänkte skriva ett inlägg om ångest som jag sa förut att jag skulle göra.

Jag har ju lidit av ångest sedan barnsben. Ångest i form av oro och tvångstankar, oro över att det ska hända mig eller någon i min närhet något. När jag var riktigt liten var jag mest rädd att mamma skulle försvinna, så mycket ångest över det att jag drömde otroligt mycket mardrömmar om sådana scenarion och fick andningssvårigheter som följd.

När jag blev äldre var jag rädd att jag själv skulle dö av alla möjliga anledningar såsom förgiftning (av att stoppa händerna i munnen efter att tagit på något) trafikolycka, sjukdom etc. Jag minns exempelvis en gång när jag vid extremt upprepade tillfällen frågade min mormor om jag kunde dö när jag råkat stoppa fingret i munnen efter att lekt med pruttlera.

Sedan kom tvångstankarna som kunde handla om allt från att tända och släcka lampan, till att knacka och ta i trä, till att öppna och stänga saker flera gånger innan jag var säker på att det verkligen var stängt och föremålet fanns kvar i förpackningen. Tvångstankar, har jag för mig att jag läst i efterhand, ett sätt att försöka hantera sin ångest på (?) vilket jag ej är 100 på att det stämmer.

image

Jag tror att väldigt många lider av ångest, alla vet inte om det och de som vet om det kanske aldrig hittar sätt att försöka hantera den på. Jag har alltid undrat varför jag vart som jag varit, ju äldre jag blivit desto fler bitar faller på plats då jag hittat- och lärt känna mig själv.

Det viktigaste verktyget man har själv, inom sig, är erkännandet. Att erkänna för sig själv att saker inte står riktigt rätt till vad det än kan tänkas bero på är nog grunden för att ens kunna komma någonstans i livet. Kan man inte erkänna för sig själv, kan man inte erkänna för andra och inte heller kunna be om förlåtelse eller hjälp. Min ångest har påverkat mig mycket negativt på många sätt, erkänt för mig själv har jag gjort för längesen men min svåra bit är att be om hjälp eller be om förlåtelse om min ångest gått ut på andra. Jag jobbar på det.

När jag förstog att jag led av ångest (jag har ingen diagnos eller så men om jag skulle diagnostisera mig själv skulle jag nog ha något drag av generaliserad ångest och tvångssyndrom) då började jag rota i varför jag har ångest, när uppkommer den och vad kan jag göra för att minska den. Det är inte så lätt att veta egentligen, men man kan ju börja se ett mönster och förstå någorlunda hur mönstret ter sig.

image

Mina tvångstankar är så gott som borta. En lustig sak som jag upptäckt är att när jag under någon period i livet då jag utsatts för mycket stress eller påfrestningar av olika slag har jag börjat få mer tvångstankar. Från att varit kvitt dom till att de poppar upp som gubben i lådan igen. En sådan tvångstanke är tex. att jag börjar tvätta händerna mycket, jag hade en period jag tvättade händerna så att dom blödde av sår som uppstått av uttorkning. När jag tvättar händerna så gör jag det av en verklig rädsla av att jag har bakterier på händerna som kommer ta död på mig. Jag har ju lidit av hivskräck hela livet också och känt att jag kan bli smittad av det om jag tar på exempelvis handtag TROTS att jag vet att det inte smittar så. Jag har också kommit fram till att denna noja beror ju på min dödsångest, ångesten av att jag ska dö, numera dö ifrån mina barn. Varför exakt jag har dödsångest vet jag fortfarande inte. Men jag jobbar på att minska situationer som utlöser själva ångesten. Det är ju viktigt att inte stänga in sig på grund av sin ångest vilket säkert inte går att kontrollera. Här gäller det ju verkligen att våga be om hjälp, antingen av utomstående eller nära vän/familj.

Jag jobbar i stort settvarje dag med att komma över nojor, tvångstankar och ångest. Ångest känns så diffust, inget man kan förändra eller styra över. Men man kan faktiskt hitta knep och verktyg till att minska, eller ta kontroll över saker som utlöser den. Hur då? I mitt fall så har jag som sagt lärt mig Mitt mönster. Jag vet att stress (som hos många andra) utlöser ångest, därför försöker jag chilla ner, försöka att stressa ”vid rätt” tidpunkt och alltså stressa mindre helt enkelt. Jag är en EXTREMT omständlig brutta, jag är riktigt förvirrad och knölig. Jag krånglar till det mer än nödvändigt (för att jag bara är sån) och jag försöker inte kämpa emot det utan istället lära mig av det. Jag klarar inte av att leva i ett hem där saker är oorganiserade, det utlöser sjukt mycket tvångstankar hos mig. Oj oj, säger jag bara vad jag har hållit på i mina dagar alltså. Det är också något jag lärt mig och hittat knep för, jag och David har hittat våra ansvarsområden som vi sköter vilket funkar bra och gör att jag kan kontrollera det som jag har ”ansvar” över. Jag har också pratat med David om hur jag känner när saker byter plats (bara som ett exempel) och han verkligen anstränger sig för att se till att hålla saker i ordning. Han vet att jag är lite knäpp :D, men det gör inget, man måste våga prata om sina små issues så att man kan få stöd och hjälp.

Om DU har ångest, skäms inte, våga prata öppet om det och våga be om hjälp. Allt jag skriver är ju självklart baserat på egna upplevelser, tankar och funderingar. Jag hävdar inte att något av det jag skriver är korrekt eller att det ÄR så saker fungerar. Jag vill bara förmedla en god läsning som kanske kan vara till hjälp för någon och för någon annan bara en skön känsla om att inte vara ensam om sina problem.

Kärlek till er! 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *