Kategori: Tankar och funderingar

Att göra prioriteringar… 

Måste vara det svåraste som finns. Jag är helt övertygad om att det är fler som känner som mig och därför tänker jag skriva lite om det. 

Jag är inne i en period just nu när jag tycker allt är väldigt tungt. Att det skulle vara såhär svårt med tre barn trodde jag aldrig. Vissa tycker säkert det är stört-enkelt beroende på hur man är som person. Jag ställer alldeles för höga krav på mig själv, vilket leder till att jag kör slut på mig och tillslut inte orkar med någonting. Detta gäller allt! Jag vill prestera på så många plan att jag inte hinner med mig själv. Och vad är det att hinna med dig själv egentligen? Jag önskade att hela mitt liv var dedikerat endast till bara barnen, det vill säga, att jag bara strosade runt här hemma om dagarna, lagade mat i mjukisdressen, hämta barn, ta hand om barn och sedan bara lägga mig och sova och börja om i samma veva dagen efter och efter och efter….. endast levde för barnen helt enkelt. 

Men nej, riktigt så fungerar inte livet idag i detta samhälle. Och vill jag det egentligen då? Troligtvis inte, eftersom jag är en fri människa och har en hel bok av valmöjligheter som jag kan välja mellan. Jag lever idag i det samhälle jag tror jag har allra störst möjlighet i hela världen att forma mitt liv precis hur jag vill – Shit vad svårt! Vad vill jag göra då? Livet är ju för kort för att hinna med allt. Och självklart är barnen det bästa som hänt mig i mitt liv, utan dom vore jag inte levande, hoppas ni förstår mig rätt. 

Baksidan med för mycket val gör att jag inte hinner med att njuta av barnen. Aldrig kan man sitta ner och bara chilla för så fort man har en halvtimme över passar man på att måla naglarna eller tar det där badet man kanske hinner med en gång per halvår. Men är det så viktigt att ha fina naglar eller få njuta av ett bad? Nej, det är inte ett dugg viktigt men fasen så trevligt att pyssla om sig själv lite! Och ja – allt handlar om prioriteringar, problemet uppstår när man inte vet vilket av prioriteringarna som kommer ge minst ångest. Att aldrig få pyssla om sig själv eller att egotiden går ut över barnens tid? Svaret tycks vara ganska enkelt eller hur? Klart att ingenting ska gå ut över barnen tänker man, men hur mår man tillslut om man aldrig får en stund för sig själv då? 
Lite här befinner jag mig just nu, i ett ekorrhjul som bara snurrar runt och runt och runt. Jag försöker hitta på sätt att bryta detta mönster, där dagarna ser alldeles för lika ut. Stress och ångest är vardagsmat för mig numera. Jag vet att många älskar när vardagen bara ser likadan ut hela tiden, vi svenskar brukar vara experter på att stormtrivas i ett ekorrhjul ?. Personligen tycker jag att det är dötrist! Jag vill ha lite krydda på vardagen, något som livar upp stämningen lite. Ändå är jag alldeles för trött för att orka ta tag i det själv och göra något åt saken. Och om jag gör något för egen njutnings skull så drabbas jag av dåligt samvete. Puh… hur gör man för att allt ska kännas bra och smärtfritt?! 

 Jag hoppas inte detta inlägg är alldeles för negativt, har försökt att på ett neutralt sätt sätta ord på mina känslor haha, kanske inte lyckades. Men ville dela med mig av mina tankar. På detta bjuder jag på en underbar bild på Dylan när han var 3 år gammal. Så himla söta fin ❤️

Ja eller nej… 

Godmorgon!

Har tidsinställt detta inlägg eftersom jag på morgonen inte har en sekund över. Tänkte inleda denna dag med lite ja/nej frågor ? om ni vill lära känna mig lite bättre och se vad jag tycker och tänker om olika saker.

 

Har du någonsin ramlat inför främmande människor och ställt dig upp och låtsas som ingenting?

Ja

Har du någonsin pruttat ofrivilligt framför en främmande människa?

Ja

Brukar du kissa med öppen dörr?

Nej

Brukar du göra nr 2 med öppen dörr?

Neej

Har du någonsin slagit en annan människa?

Ja

Har du någonsin sagt något elakt till någon men inte menat det?

Ja

Snarkar du när du sover?

Nej

Har du någonsin gjort något som du inte vill för att vara snäll?

Ja

Uppfattar du dig själv som en snäll människa?

Ja

Tror du att andra uppfattar dig som en snäll människa

Ja

Stämmer det att du är 159 cm lång?

Ja

Stämmer det att du har vägt 49 kg som minst?

Ja

Är du halvturk och halvsvensk?

Ja

Stämmer det att du började dricka alkohol när du var 12 år?

Ja

Spenderar du mer än 1000:- i månaden på smink?

Nej

Stämmer det att du vill ha en katt?

Ja

Är det sant att du har haft 6 katter på samma gång?

Ja

Har du någonsin varit hos en kurator?

Ja

Har någon någonsin sagt till dig att du är ful för att vara elak?

Nej

Är du för aborter?

Ja

Tycker du att det är rimligt att göra abort i vecka 22?

Nej

Har du gjort en abort någongång?

Ja

Har du gjort fler än 1 abort?

Nej

Om du skulle träffa en ung tjej som var gravid och ville göra abort i vecka 18, skulle du uppmuntra henne att göra det?

Ja

 

Varför vill jag jobba med människor i utsatthet? 

Inledningsvis vill jag säga att jag fick ett B på juridikkursen! Näst bästa betyg! Så glad, så peppad, känner mig stolt över mig själv! Fick svaret idag. 

Så till frågan som rubriken lyder, varför vill jag jobba med människor? Jo, för att andras lycka är min lycka. En jäkla klysché, men så sant! Jag vill jobba med att hjälpa andra som har det svårt i livet. Att hjälpa andra att hjälpa sig själva. Om jag kan göra någon annans vardag lite bättre så kommer jag glädjas åt det lång tid framöver. 

Intresset började väl någon gång under tonåren. Jag var alltid den som hamnade i ett hörn med någon olycklig själ, på alla fester, som öppnade upp sig för mig och av någon anledning ville ha mitt stöd. Jag var redan då en bra lyssnare, vilket jag fått bekräftat upprepade gånger genom livet. En annan orsak kan också vara att jag varit med om en hel del och sett mycket misär och tragedi. Jag har sugit åt mig mycket av detta och velat hjälpa till. 

Jag vill ha ett jobb som ger mig mening. Alla har inte ett jobb som betyder nåt för personen ifråga, ibland är man tvungen att ta vad man ”får” och så vill inte jag göra, jag vägrar. Jag vill känna att jag kan göra skillnad. Det är så viktigt för att jag ska trivas med det jag gör. Dessutom tror jag att jag har de egenskaper som krävs för att jobba med människor. Jag är lyhörd, empatisk, förväntar mig inget tillbaka, tycker om att ge av mig själv på ett förutsättningslöst sätt och jag tar väldigt lite personligt. Alltså, jag tar inte åt mig av vad andra säger /tycker /tänker om mig. Jag kan tänka mig att man får utstå en hel del ”skit” när man jobbar med människor i utsatthet – och det gör mig liksom ingenting alls. Kanske låter oödmjukt haha, men så känner jag. Det är väl inget fel att tro på sig själv? Det finns så många som tror för lite på sig själva så det räcker och blir över. 

Jag är helt medveten om att man säkert får se olyckliga slut, människor som faller tillbaka i missbruk, barn som blir tvångsomhändertagna, misshandel, dödsfall, misär och mycket annat hemskt. Eller att man får uppleva frustration över hur lite resurser det finns till ens förfoghenhet etc, att man blir tvungen att fatta beslut utifrån brist på detta och vilka förödande konsekvenser det har för människor. Jag vet, kanske man inte kan hantera det? Jag har ändå min förhoppning på att man kan göra mycket åtminstone lite bättre för väldigt många människor. Om så är sanningen, så räcker det för mig. Jag har ett brinnande intresse för människor och det kommer jag komma långt med, det är jag helt övertygad om! 

Så som jag känner nu vill jag jobba med ungdomar med kriminalitet- och missbruksproblematik. Ungdomar – som har hela livet framför sig, men som av olika anledningar hamnat snett. Jag vet inte på vilket sätt jag skulle vilja jobba med ungdomar, det vill säga inom vilken instans, men jag tänker mig på behandlingshem, uppsökande verksamhet, utredningsarbete eller inom öppenvård. Jag vet inte, finns mycket att göra och jag är så taggad på vad framtiden har att erbjuda i arbetssyfte. Jag njuter av varenda kurs jag läst hittills och längtar efter att läsa fler! Jag har ju bestämt att plocka ihop min egna kandidat om jag aldrig lyckas komma in på socionomutbildningen. 

Idag passade jag på att träna på jobbet. 

Prestationsångest 

Hej på er fina människor! 

Idag har jag jobbat till 16.30 eftersom jag skrev tentan imorse. Jag tror att den gick bra, även om jag inte svarade på sista frågan då jag inte förstod den riktigt. Det borde räcka till ett godkänt kan jag tycka i alla fall. 

Jag tänkte ta upp lite ur ”det verkliga livet” i detta inlägg. Jag menar, hur många av er har på riktigt kliniskt rent hemma (fr. Allt om ni som har barn hemma)? Dygnet runt? Det har inte jag i alla fall. När jag tittar mig omkring på sociala medier så är allt så himla fint hela tiden, även mina bilder. Självklart vill man inte lägga ut bilder på saker som är ”fult” och stökigt. Men, jag känner lite att ibland måste verkligheten fram. 

Vi mår inte bra av att bara se hur fantastiskt alla andras liv är hela tiden. Vi vill finna inspiration, men vi vill också se att andra är som jag – det vill säga mänskliga. Man vill också se att andra kan ha det dåligt ibland för annars riskerar vi att falla i prestationsträsket. 

Rent psykologiskt tror jag också att människor kan må lite bättre när man ser att andra har brister. Hur mycket vi än önskar andra lycka så har vi en liten jäkel inom oss som ibland njuter när någon misslyckas. Kanske inte vår familj och våra vänner, men andra runtomkring. Jag har vid vissa tillfällen känt så, allra helst i de områden jag själv kanske känner lite olycka. Som det här med barn. Jag har ju undermedvetet önskat mig en flicka. Så fick jag tre pojkar, haha. När någon annan random person sedan exempelvis varit gravid med andra eller tredje barnet har jag tänkt att ”om inte jag får en av varje så ska fan ingen annan ha det”. Nu, när jag släppt tanken på fler barn tänker jag inte så längre. Men, motvilligt har djävulen på ena axeln haft såna onda önskningar. Det skulle jag såklart aldrig erkänna för någon rakt ut. 

Och åter igen till det här med städning. Jag har så länge velat vara den där ”perfekta kvinnan” som alltid städar hemma och håller i hushållsuppgifterna. Fuck That. Vadå kvinnliga hushållsuppgifter? Nej, jag städar när jag har tid och har jag andra aktiviteter för mig så kommer jag göra det först. Jag tycker visserligen om att städa, men det måste ju få vara stökigt ibland. 

Såhär ser badrumsbänken ut för tillfället. Inte värsta stökigt men en kräm som legat där i flera dagar, ingen som behagar att plocka undan den trots att den har en plats i korgen – ett lyft ifrån. Byxor som legat ihopvikta i flera veckor innan någon lägger in dom i garderoben. Legoblommam har flyttats runt på flera olika ställen i hemmet. 

Mina halsband som bara ligger slängda i en hög. Jag har till och med ett smyckesskåp, hur ofta lägger jag tillbaka smyckena där i tror ni? 

I korgen har det hamnat lite allt möjligt som inte var ämnat att hamna där. Jag har haft så mycket press på mig själv när det kommer till ordning och reda. Jag försöker släppa den pressen och tänka att städa kan man göra när man har tid över – inte låta det styra hela livet. 

Procedurer i tvångsmässig tappning 

Godmorgon! 

Jag har så mycket konstiga fixideér för mig hela tiden. Vissa har jag haft hela livet medan andra kommer plötsligt. Är det fler än jag som har det eller är det helt enkelt så att jag är knäpp? Haha. Känner det bara när jag ska iväg till jobbet vilken tid det tar att komma iväg ibland. 

Jag tänkte dela med mig av tre stycken sådana. 

1. Allt nytt som jag inhandlar måste stanna i sin förpackning i påsen tills dess att det ska användas, annars får jag panik! Någon skulle bara våga röra mina nya grejer ?. Jag kan också kontrollera det nya flera ggr om när jag kommer hem och kontrollera att det verkligen finns kvar i påsen – hur jobbigt tror ni att det är? 

2. När jag ska parkera så måste jag stå peeerfekt parkerat, vare sig det är vid vägkanten i en ficka eller en parkeringsruta. Jag kan hålla på och rätta till mig i upp till 15 minuter minst innan det känns perfekt liksom. Men tro mig när jag säger att jag är grym på det! ? 

3. Jag klarar inte av att ha snor i näsan, haha. Känslan av en buse i näsan ger mig panik. Jag kan inte koncentrera mig på nåt annat om jag känner när jag andas att nåt tar emot därinne. Då måste jag genast gå till toaletten och ta ut whatever is in there. På kvällarna har jag som rutin att snyta mig och rensa rent därinne innan jag lägger mig ?. Och även detta en procedur för sig vill jag lova! 

Det är lite ocd (tvångsbeteende) över mig, eller vad säger ni? ? 

En gullig bild på 2 av grabbarna, som inte alls hör till inlägget. 

Alkoholvanor – på liv och död 

En bekant eller vän till min mamma gick bort för några dagar sen. Mamma var inte jätte nära vän till henne men ändå någon hon umgåtts med en hel del. Det som är tragiskt med hela den här historien är att hon bara blev omkring 50 år. Och orsaken lika hemskt och tragisk – nämligen skrumplever, eller levercirros som det heter. Känner att jag måste lyfta ämnet här. Det är viktigt. 

Jag trodde inte att det var möjligt i den åldern, trodde att det skulle dröja tills man blev mycket äldre för att drabbas av det. Levercirros innebär att levern helt enkelt slutar fungera till följd av för mycket alkoholkonsumtion. 

Jag blir också extremt berörd av detta. Det ger mig ångest men också sjukt mycket respekt för vad alkohol kan göra med kroppens organ. Det kan leda till ens död. Jag har ju en förkärlek för rödvin. Jag tar mig ett glas då och då för att jag tycker det är så otroligt gott. Jag är inte orolig för att jag ska drabbas av detta eftersom jag vet att jag inte har alkoholproblem eller dricker för stora mängder. Jag bara tänker på alla som faktiskt dricker så stora mängder alkohol. Se upp alltså.. det finns verkligen en anledning till att man i vissa undersökningar får frågan hur mycket alkohol man dricker. Och att gränserna är väldigt låga för vad som får läkarna att reagera och påstå att man dricker för mycket. 

Förr festade jag mer. Och när jag blev gravid med Oliver reagerade barnmorskan på mina svar om hur mycket alkohol jag drack innan jag blev gravid. Jag förklarade att jag festade en hel del, 1-2 ggr per månad. När jag festar dricker jag rätt stora mängder – vilket är anledningen till att siffran för antal glas per festtillfälle är hög. Då drack jag å andra sidan ingenting på övriga dagar. Nu går jag i stort sett aldrig ut och festar men tar mig ett glas då och då. Ibland ett glas på en vardag (mycket sällan) och 2 – 3 glas per helg ca. Vissa helger dricker jag inget alls, men jag och min vän brukar ses någon helgdag och äta gott och ta oss något glas. Det är vår grej liksom. 

Om jag inte minns fel så ska väl ett glas vin om dagen i snitt vara okej (?). Jag tycker ändå att alla, för sin egen skull, ska fundera lite över sina alkoholvanor. Ingen vill ju sluta upp i en sådan tragedi i så låg ålder! Jag kommer verkligen tänka en gång extra och inte ta mig ett glas mer än nödvändigt. Det är inte värt det. Min mammas bekant hade precis blivit mormor, men fick inte uppleva sina barnbarn längre än så. Hon låg tydligen på sjukhus i 7 veckor innan hon dog. Förstå ändå hur snabbt detta gick och illa däran hennes kropp var invändigt innan hon ens reagerade på att något var fel. 

Vila i frid, all respekt för familjemedlemmar och andra anhöriga. 

Utsatta barn 

Jag har fått så otroligt många tankeställare sedan jag påbörjade min kurs. Dels har jag fått en bredare syn på vårt land, vår välfärd ur ett historiskt perspektiv. Varför finns vissa förmåner och hur dom kom till. Kvinnornas ställning under ca 2 sekel, hur barn och andra fattiga bortauktionerades och vad illa ställt de fattiga hade i övrigt. Synen på personer med funktionshinder och vården på institutioner. 

Jag har också förstått hur mycket barn det ändå är som far illa, även i ett land som Sverige. Trots vårat skyddsnät så far ändå en hel del barn, än idag, riktigt illa. Det är så sjukt ju mer man tänker på det, samtidigt som man ändå förstår varför föräldrar spårar ur. Jag menar, alla är vi nog ganska överens om att barn kan vara riktigt jobbiga ibland… inte sant? Tänk då när en förälder som är helt trasig i kropp och skäl ska ta hand om ett jobbigt barn, vad fel det kan bli. Föräldrar som har missbruksproblem eller är psykiskt sjuka och inte kan ta hand om sig själva. 

Men tänk ändå att skada ett sånt här litet barn. Tänk att slå och utsätta ett sånt här oskyldigt, glatt litet barn, för diverse våld. Att människor tar det steget längre och faktiskt skadar det. Hur känner barnet, vad tänker barnet och hur kommer det påverkas för resten av livet är tankar som snurrar i mitt huvud. Det gör mig så illamående och ledsen. 

Jag skulle verkligen vilja hjälpa barn. Inte nu när jag har egna småbarn, det är för nära inpå. Men kanske att när mina pojkar blir större och jag inte längre kan relatera till så små barn, skulle jag vilja jobba med barn som befinner sig i botten. Nu vill jag jobba med ungdomar, tonåringar. Tonåringar med kriminalitet – och missbrukarproblematik. Jag har haft detta intresse länge och därav valt att ta tag i mina studier. Jag kommer plugga tills jag känner att jag är fulladdad med kunskap och har riktigt bra verktyg för att ta mig ut i Sverige och hjälpa människor som är utsatta. Känner verkligen att det är mitt kall här i livet ?. 

Att lämna sitt barn. 

Hej kära vänner. 

Ligger sängen som en slöfock. Ska strax upp och göra mig i ordning och åka iväg på ett ärende. 

Elliot har fått plats på den förskola vi sökt i första hand. Sååå skönt! Däremot har jag extrem ångest över att han ska börja på förskola över huvud taget. Jag tycker det känns fullkomligt onaturligt att lämna sitt barn i en vilt främmande människas händer. Lämna bort ett så litet barn till någon han inte känner. 

När jag ser hur Elliot trallar omkring här hemma och är så trygg, bekväm och nöjd. Har jag så svårt att se hur vi plötsligt ska bryta hans trygghet och svika honom genom att lämna honom i så många timmar, vilket det i slutändan kommer bli. Till min tröst vet jag att jag kommer kunna hämta honom tidigt varje dag då jag pluggar. Jag ska plugga nu i flera år vilket betyder att han kommer ha korta dagar i många år framöver. Det är verkligen fördelen med att plugga när man fått barn, att kunna styra sin tid själv. Visserligen kommer jag nästa termin jobba 50% också. Kommer jobba fram till lunch och sedan kommer jag åka hem och plugga för att hämta E tidigt. 

I vårat samhälle är det högt tempo och inte uppbyggt på att ta hand om sina barn i hemmet. Nog för att vi har lång föräldraledighet i Sverige om man jämför med andra länder. Vi har det ju bra på så sätt, men det finns inget utrymme för dom som kanske vill bevara tanken om att exempelvis vara hemmafru och själva ta hand om alla barn tills dom börjar i skolan. Självklart förstår jag att det inte är bra ur ett jämställt perspektiv eftersom det skulle innebära att kvinnorna hamnar utanför samhället. Medan männen jobbar och satsar på karriären,får pension etc. Men för oss i arbetarklassen har vi inte möjlighet att välja eftersom samhället är uppbyggt på två försörjare i ett hushåll. Jag och David har väldigt likvärdiga löner, vilket gör att vi väljer att dela rätt lika på föräldraledigheten. Dock skulle inte någon av oss ha råd att stanna hemma längre än kring året, för att vi då inte går runt ekonomiskt. Man tvingar lämna sina barn tidigare än vad man kanske vill. 

Jag hoppas att min ångest släpper så fort vi kommit in i det, har aldrig känt såhär förut. Känns som att ju äldre man blir, desto mer förstår man allvaret i saker och ting. Elliot är ju väldigt framåt och börjar å andra sidan bli rätt uttråkad på att vara hemma. Jag hoppas att inskolningen kommer gå smärtfritt och smidigt så att mitt mammahjärta slipper gå i tusen bitar. 

Elliot är en extremt social kille och tar för sig när han är bland andra människor. Ett sånt där ”typiskt” dagis-barn om ni förstår vad jag menar ?. Dylan var också så när han var liten, däremot grät han alltid när jag kom och hämtade honom dom första veckorna efter inskolningen. Det var som att han då kom på att jag hade varit borta. Det ska bli intressant och se om Elliot gör likadant. Han har ju i stort sett aldrig gråtit när jag eller David går och säger hejdå. Inte heller när exempelvis Davids mormor är barnvakt och vi lämnar honom där. Tror aldrig han har gråtit av den anledningen. 

Får se helt enkelt. Tycker det känns jobbigt. Tror att många känner igen sig i den ångesten? 

Någons mardröm är andras verklighet

God kväll fina ni. 

Hoppas allt är bra med er? Själv har jag färgat utväxten och grävt fram lite grejer från källaren under kvällen. Det blev så otroligt sen middag idag. Jag har någon sjuk överskottsenergi just nu när jag håller på att fixar och donar här hemma, vill helst att allt ska bli klart NU på en gång. 

Tänkte beröra ämnet ”att förlora ett barn” lite kort, då jag är helt berörd av mötet med Dylans kompis i helgen. Jag har tänkt så otroligt mycket på denna familj som gått igenom sådana fruktansvärt svåra situationer. 

Jag vill inte gå in på djupet just om honom med respekt för honom och hans familj, men lite kort drabbades han av hjärtstopp på skolgården för ett par månader sedan. Detta var andra gången det hände honom. Jag blev så berörd när vi satt och pratade i helgen, jag och hans mamma. 

Det jag vill framföra i detta inlägg är just frågan om – hur hanterar man en sådan situation som förälder? Hur tar man ett sånt samtal från skola/polis att ens barn är på väg in till sjukhus? Är han död? Lever han!? Vad har hänt? Hur gick det till? Kommer han klara sig?! HUR hanterar man det? Jag kan bara i min värsta mardröm få förnimmelsen av hur det skulle kännas att få ett sånt samtal. 

Jag är så påtagligt berörd av detta eftersom det är så nära som ett BARN, min sons kompis, som råkat ut för detta. Jag tycker hans föräldrar är så starka som tagit sig igenom detta. Detta händer barn hela tiden, det som liksom inte får hända barn – händer ändå. Jag är så otroligt tacksam över att jag har mina barn, så tacksam att jag undrar vad jag gjort för att förtjänat något så fint? Jag är så tacksam att just min son får ha kvar sin fina kompis i livet. Tyvärr får inte alla barn det, och det skär så otroligt mycket i mitt hjärta, att vissa barn inte klarar sig i livet. Att föräldrar, syskon och släktingar måste gå igenom det tuffaste som finns på denna jord. 

Nu när det närmar sig jul blir jag extra känslig. Jag tänker på alla människor som sitter på sjukhus med sina svårt sjuka barn. Ger sina barn julklappar över dödsbädden. Föräldrar som kanske redan förlorat sitt barn och tvingas genomlida en jul utan sin allra käraste skatt. Nej, det är inte OK! 

Sedan finns det barn som är i livet och är friska, men som istället har föräldrar som skiter i sina barn! Föräldrar som sitter och super, bråkar och förstör julen för sina fina barn. Barn som kanske krypit upp i ett hörn och gömmer sig, i väntan på att den förfärliga julen ska ta slut. Tänk vilka kontraster det finns där ute. Det är så skrämmande när jag tänker på det att jag blir alldeles stel i kroppen. Stel av tanken på att dessa mardrömmar är andras verklighet. 

Lova att ta hand om er! 

Lilla vovvsingen som Dylan gav sin kompis när dom sågs efter flera veckor. 

Rutiner 

Godmorgon. 

Ligger och drar mig i sängen nu när jag inte ska jobba. Visst är det skönt att ligga och dra sig i sängen på morgonen? Men är det inte lika skönt att bara kliva upp och komma igång med dagen? 

Varenda torsdag vaknar jag typ upp med huvudvärk. Helt otroligt, vet inte om det beror på att jag just ligger å slumrar till – vaknar, slumrar till – vaknar. Jättejobbigt. Så fort jag liksom inte har något att stressa upp till blir jag så otroligt jäkla lat dessutom. Allt blir så tungt att genomföra. Någon som känner likadant? 

Det här med rutiner sägs ju också ha betydelse för väldigt många av oss. Tyvärr har jag aldrig varit bra på rutiner. Jag har visserligen lärt mig att strukturera upp saker genom åren eftersom jag samtidigt är väldigt beroende att ha struktur i vardagen, allra helst när jag har barn. Jag har dock accepterat och vågat erkänna att jag är en otroligt vimsig person. Jag är impulsiv, snurrig och ostrukturerad. Jag jobbar på det varje dag och blir bättre. 

Om det är något jag är grym på, då är det att hålla reda på saker och ting. Fråga mig vart jag förvarar olika föremål så lovar jag att jag kommer svara i vilken låda det ligger, vilket fack eller hyllplan etc. På så sätt är jag ju visserligen strukturerad. Däremot skjuter jag upp sådant som är trist, tråkigt och jobbigt. Jag hatar att betala räkningar till exempel. Jag vet inte hur många räkningar jag fått påminnelse på bara för att jag skjuter på det. Hur gör ni med räkningar? Vad har ni för rutiner? 

Nu ska jag ta arslet ur vagnen, kliva upp och göra mig i ordning. 

ADHD diagnos. 

God kväll kära vänner, 

Sitter med lite blekmedel i håret. Idag har varit en lååång dag. Jag var ju på BUMM imorse (barncentrum) och fick beskedet att Dylan har funktionsnedsättningen ADHD. Han har formen ADD som är en variant av ADHD där man i huvudsak har problem med uppmärksamhet. 

På ett sätt var det skönt att få ett svar på hans problematik och att det faktiskt finns en förklaring, samtidigt som det ändå ger mig insikten av att det faktiskt är en funktionsnedsättning som man måste jobba med varje dag. Nu ska jag gå på massa föräldrautbildningar för att skaffa mig verktyg som kan hjälpa honom i vardagen. 

Jag inser också att jag själv måste göra en utredning då jag har liknande problem som honom och kanske måste jobba med mig själv också så att jag kan hjälpa honom bättre, det känns liksom som en förutsättning. Han är ju fortfarande vanliga Dylan men nu har vi ett svar, vilket ger ett större ansvar på något sätt. 

Nu ska jag läsa på riktigt ordentligt så att jag får mycket bättre kunskap om ADHD. Det finns så mycket fördomar bakom dessa diagnoser och jag ska se till att bli riktigt påläst inom området så att jag kan knäcka dessa fördomar när jag eller Dylan för den delen stöter på dom. 

Psykologen sa att två viktiga aspekter att ta hänsyn till och därmed kunna utesluta är att- barns problematik inte grundar sig i inlärningssvårigheter, eller beror på att barnet mår dåligt som exempelvis skulle kunna bero på hemmaförhållanden etc. Dylans problem grundar sig inte i något av det utifrån psykologens bedömning, vilket är mycket bra för hans fortsatta utveckling. Till saken hör att Dylan tenderar att ha dåligt självförtroende i vissa avseenden vilket påverkar hans välbefinnande. Det menade psykologen på orsakas av hans problematik som konsekvens av att han har ADD, och inte tvärtom. Därav kommer hans självförtroende förbättras när han får hjälp med sitt funktionshinder, vilket i sin tur kommer visa sig på hans skolgång, menade psykologen. Han sa att Dylan är väldigt smart och begåvad. Detta kommer visa sig mer när han får rätt stöd. 

Det känns så skönt att höra, att Dylans framtid ser ljus ut utifrån ett skolperspektiv. 

Några goda råd ;) 

Eftersom jag ofta stöter på människor som tycker jag är väldigt speciell (på gott och ont) och som tycker jag ofta har lustig syn på vissa saker. Det kan handla om relationer, principer eller typ varför jag vill ha en viss typ av bil eller hårfärg. Allt möjligt. Så är det ju med alla människor – vi är har olika värderingar och tycker olika om saker och ting. Vissa tycker du är smart medan andra tycker du är korkad och så vidare… 

Har jag här nedan valt att göra en sammanställning om mina olika typer av resonemang om olika saker. 

  • Materiella saker och ting. Du kan aldrig veta hur något ser ut, smakar, känns eller fungerar fören du testat det. Smaka, prova och testa dig fram innan du vet att du inte tycker om det, eller att det inte är din grej. Klassiker som man alltid får tjata på barnen om. 
  • Låt dig inte luras av det yttre. Allt är helt enkelt inte alltid som det ser ut. Ni som sett svanprincessan vet precis vad jag snackar om ?. En ödmjuk person behöver inte alltid vara snäll… Och så vidare… 
  • Livet är till för att levas! Försök tänk att imorgon är en annan dag. Nu är nu. Det har hjälpt mig mycket på vägen till att komma dit jag vill. Sluta tänk på framtiden på sådant sätt att det hindrar dig från att leva här och nu. 
  • Pengar är till för att spenderas. Samma sak gäller även här. Vad fan ska du med en guldgruva till när du är död? Se din guldgruva som en tillgång i livet, spendera dom på dig själv, din familj och dina barn medan du lever. Men, detta förutsätter ju såklart att du har pengar att spendera. Missta mig inte för att syfta till att bränna upp din buffert. Nej nej, spara med måtta och låt resten gå till sånt som gör dig glad. Jag har varit en alldeles för impulsiv människa när det kommer till shopping. Detta har jag lärt mig med åren. Hitta en bra balans utifrån dina förutsättningar. Men man måste våga ta risker, våga förlora också. 
  • Mitt bästa tips, till alla som ofta dubbelbokar eller tackar ja till saker dom sedan Inte kan hålla. Våga säg kanske! Så långt du bara kan. Dra ut på det så länge du kan, tills du måste ge ett besked. Då har du goda förutsättningar att faktiskt delta i sådant du vill. Ibland måste man acceptera att man är sämst på att planera långt fram i tiden. Vi impulsiva människor måste inse våra begränsningar och faktiskt våga stå för det. 
  • Våga vara spontan! Saker blir oftast roligare om man vågar think outside the box! Jag är expert på att vara spontan. Jag hatar att planera saker för långt fram. Jag vill helst ta saker som dom kommer. Det har såklart sina baksidor också, men är du en strikt planerande människa kan du garanterat behöva en släng av spontanitet. Det livar upp stämningen, tro mig.