Kategori: Tankar och funderingar

ADHD diagnos. 

God kväll kära vänner, 

Sitter med lite blekmedel i håret. Idag har varit en lååång dag. Jag var ju på BUMM imorse (barncentrum) och fick beskedet att Dylan har funktionsnedsättningen ADHD. Han har formen ADD som är en variant av ADHD där man i huvudsak har problem med uppmärksamhet. 

På ett sätt var det skönt att få ett svar på hans problematik och att det faktiskt finns en förklaring, samtidigt som det ändå ger mig insikten av att det faktiskt är en funktionsnedsättning som man måste jobba med varje dag. Nu ska jag gå på massa föräldrautbildningar för att skaffa mig verktyg som kan hjälpa honom i vardagen. 

Jag inser också att jag själv måste göra en utredning då jag har liknande problem som honom och kanske måste jobba med mig själv också så att jag kan hjälpa honom bättre, det känns liksom som en förutsättning. Han är ju fortfarande vanliga Dylan men nu har vi ett svar, vilket ger ett större ansvar på något sätt. 

Nu ska jag läsa på riktigt ordentligt så att jag får mycket bättre kunskap om ADHD. Det finns så mycket fördomar bakom dessa diagnoser och jag ska se till att bli riktigt påläst inom området så att jag kan knäcka dessa fördomar när jag eller Dylan för den delen stöter på dom. 

Psykologen sa att två viktiga aspekter att ta hänsyn till och därmed kunna utesluta är att- barns problematik inte grundar sig i inlärningssvårigheter, eller beror på att barnet mår dåligt som exempelvis skulle kunna bero på hemmaförhållanden etc. Dylans problem grundar sig inte i något av det utifrån psykologens bedömning, vilket är mycket bra för hans fortsatta utveckling. Till saken hör att Dylan tenderar att ha dåligt självförtroende i vissa avseenden vilket påverkar hans välbefinnande. Det menade psykologen på orsakas av hans problematik som konsekvens av att han har ADD, och inte tvärtom. Därav kommer hans självförtroende förbättras när han får hjälp med sitt funktionshinder, vilket i sin tur kommer visa sig på hans skolgång, menade psykologen. Han sa att Dylan är väldigt smart och begåvad. Detta kommer visa sig mer när han får rätt stöd. 

Det känns så skönt att höra, att Dylans framtid ser ljus ut utifrån ett skolperspektiv. 

Några goda råd ;) 

Eftersom jag ofta stöter på människor som tycker jag är väldigt speciell (på gott och ont) och som tycker jag ofta har lustig syn på vissa saker. Det kan handla om relationer, principer eller typ varför jag vill ha en viss typ av bil eller hårfärg. Allt möjligt. Så är det ju med alla människor – vi är har olika värderingar och tycker olika om saker och ting. Vissa tycker du är smart medan andra tycker du är korkad och så vidare… 

Har jag här nedan valt att göra en sammanställning om mina olika typer av resonemang om olika saker. 

  • Materiella saker och ting. Du kan aldrig veta hur något ser ut, smakar, känns eller fungerar fören du testat det. Smaka, prova och testa dig fram innan du vet att du inte tycker om det, eller att det inte är din grej. Klassiker som man alltid får tjata på barnen om. 
  • Låt dig inte luras av det yttre. Allt är helt enkelt inte alltid som det ser ut. Ni som sett svanprincessan vet precis vad jag snackar om ?. En ödmjuk person behöver inte alltid vara snäll… Och så vidare… 
  • Livet är till för att levas! Försök tänk att imorgon är en annan dag. Nu är nu. Det har hjälpt mig mycket på vägen till att komma dit jag vill. Sluta tänk på framtiden på sådant sätt att det hindrar dig från att leva här och nu. 
  • Pengar är till för att spenderas. Samma sak gäller även här. Vad fan ska du med en guldgruva till när du är död? Se din guldgruva som en tillgång i livet, spendera dom på dig själv, din familj och dina barn medan du lever. Men, detta förutsätter ju såklart att du har pengar att spendera. Missta mig inte för att syfta till att bränna upp din buffert. Nej nej, spara med måtta och låt resten gå till sånt som gör dig glad. Jag har varit en alldeles för impulsiv människa när det kommer till shopping. Detta har jag lärt mig med åren. Hitta en bra balans utifrån dina förutsättningar. Men man måste våga ta risker, våga förlora också. 
  • Mitt bästa tips, till alla som ofta dubbelbokar eller tackar ja till saker dom sedan Inte kan hålla. Våga säg kanske! Så långt du bara kan. Dra ut på det så länge du kan, tills du måste ge ett besked. Då har du goda förutsättningar att faktiskt delta i sådant du vill. Ibland måste man acceptera att man är sämst på att planera långt fram i tiden. Vi impulsiva människor måste inse våra begränsningar och faktiskt våga stå för det. 
  • Våga vara spontan! Saker blir oftast roligare om man vågar think outside the box! Jag är expert på att vara spontan. Jag hatar att planera saker för långt fram. Jag vill helst ta saker som dom kommer. Det har såklart sina baksidor också, men är du en strikt planerande människa kan du garanterat behöva en släng av spontanitet. Det livar upp stämningen, tro mig. 

    Barn på sociala medier 

    Godmorgon, 

    Ledsen för lite update. Jag försöker hinna med att uppdatera så mycket som möjligt under veckodagarna men återigen så hinner man inte alltid då det är tempo från morgon till kväll. 

    Igår på jobbet så kom jag och några kollegor in på ämnet sociala medier. Tänkte lyfta ämnet lite kort bara då jag tycker det är väldigt passande eftersom vi lever i en medie-hets i dagens samhälle. 

    En kollega tycker att det är fel att lägga ut bilder på sina barn, vilket jag håller med om. Sen att man inte följer det är ju en annan sak. Det blev lite hett när vi pratade om det och jag brusar upp för att jag lätt blir provocerad av vissa argument. Men vad tycker ni om det? 

    Personligen tycker jag att det är värre att låta sina barn själv beblanda sig med sociala medier, det vill säga med egna konton och så vidare innan dom är riktigt mogna för det, snarare än att man som föräldrar lägger upp kontrollerade bilder på sina barn. Där hade vi lite delade meningar, jag och en kollega. Jag tycker ändå diskussionen är intressant även om vi tycker olika. Och jag har dilemma när det kommer till det själv eftersom jag många gånger känner att man kanske inte borde lägga ut dom på internet hur som helst, då det facto sker utan barnens egentliga medtyckande eller godkännande. Där är jag ju dubbel eftersom jag inte är starkt för det men ändå gör det. 

    Jag håller ändå fast vid att jag inte tycker barnen i för omogen ålder ska få ha egna konton då jag anser att barn i viss ålder inte förstår konsekvenserna av att själva lägga ut bilder och liknande som dom tycker känns okej. Dels kan dom i senare ålder ”ångra” saker som delat med sig av och dels för nätmobbning etc de kan utsättas för. Sedan finns det ju andra aspekter som väger in, beroende av sociala medier och även att man som förälder kanske tillslut förlorar fullkomlig kontroll över användandet. 

    Men som sagt, man är ju dubbel där. Jag tror ändå att om man som förälder använder sunt förnuft när man lägger ut bilder på sina barn tror jag inte att dom tar skada av det i senare år. Att ens föräldrar lägger ut fina bilder på sina barn som cirkulerar på olika sociala medier är knappast något som kommer påverka barnen negativt, tror jag. Det är ju jämförbart med 70-80-90 talets (även tidigare år) skolkataloger som hela kommuner bläddrat i (kanske inte riktigt jämförbart men vad annars kan man jämföra med?) Jag menar, barnen idag växer upp i en helt annan era där internet är basen för allting. Åtminstone kommer inte det ena eller andra barnet sticka ut ur mängden om hen finns på föräldrarnas kanaler i sociala medier. Utan snarare avviker man från normen om man är helt bortkopplad från det. 

    Men, helt klart värt att diskuteras. Vi känner säkerligen inte till de mest allvarliga konsekvenserna av blottandet inom området heller. Man kan därför inte tala emot att det är dåligt att blotta sina barn på olämpliga sätt, minst sagt. 

    Kanske såna här bilder är att rekommendera i fortsättningen, vad vet jag? 

    När man pratar om sex…

    Godmorgon.

    Hoppas allt är fint med er alla kära läsare. 

    Jag har funderat på sex i en relation och vilken hets det är med det hela tiden. Folk jämför sig med varandra och ska tävla om vem som är mest aktiv på den fronten.

    Det känns som att tjejer hela tiden försöker hävda sig om hur bra tjej man är som tillfredsställer sin man si och så många ggr per vecka. Har ni tänkt på det någongång? Fråga folk i din omgivning  (som du kan ställa frågan rakt ut till) och lyssna på svaren du får. Svaren kommer säkert skilja sig lite beroende på var du befinner dig, det vill säga i vilken samhällsklas, kön och ålder etc. But still, svaret är ofta baserat på vad personen typ tror att du vill höra. 

    Jag tycker mig stöta på två olika sorters svar när jag har pratat med vänner (av kvinnligt kön) etc om sex. Den ena personen berättar hur jävla bra deras sexliv är och att hon minsann är kåt minst 3 ggr i veckan, år ut och år in. Den andra jag pratat med beklagar sig över hur lite sex dom har och vilka undanflykter hon försöker komma med för att slippa tillfredsställa sin ”glad-i-byxan-man” hon har där hemma. För uppenbarligen har hon inte alls lika mycket lust som honom. 

    Wtf?! Jag bara undrar vad som är fel? Alltså, ingen jag stöter på har sex typ i snitt 1-2 ggr per 1-2 veckor, eller 4-6 ggr per månad (exempelvis) och pratar om det som att det vore normalt? Antingen kör man på som kaniner eller också är man missnöjd alt. Känner sig otillräcklig. 

    Är det inte lite konstigt? Varför vore 4-6 ggr per månad så jäkla dumt då? Varför är inte det standard eller något att ”skryta” om? Typ, ”jag och min man/fru eller flickvän /pojkvän tröttnar aldrig på varandra för vi har ett sånt grymt sexliv! Vi kör liksom några ggr per månad, så jäkla nice”. Vems standard är det vi liksom eftersträvar? Och varför känns det som att tjejer alltid ger samma svar? Är det för att vi kvinnor försöker leva upp till någon manlig standard som vi tror att dom har, eller generellt faktiskt har? Bara spekulerar lite.

    Nej, jag bara tänkte på det igår av någon anledning. Tycker det är så konstigt när man pratar med folk om det. För alla svarar typ samma sak. Enligt mig. Vad tycker ni?

    Att göra lista 

    Jag har så mycket att ta tag i känner jag. Vissa saker är sånt jag måste och andra sådant jag vill men inte får arslet ur vagnen om. 

    1. Göra en ny header till bloggen. Vill ha någon fin, inte svartvit men ändå någon stilren. Jag är ju inte bra på html grejer så det är ju ett trix och fix varenda gång. 

    2. Måste skicka in blanketten för nytt körkort eftersom jag bytt efternamn. Apropå efternamnet så har ju David och hans familj alltid blivit kallade för Niklas istället för NIKAS. Och det har redan börjat för mig kan jag säga. Det står bland annat Leyla Niklas på min jobb-telefon 😄.  

    3. Vill sälja våran bil och ta en bil på leasing istället. Satt och räknade på det och insåg att vi redan förlorat ca 50 lax på bilen på två år som vi ägt den. Och summa sumarum kommer det skilja ca 3000 kr PER ÅR som vi förlorar på att leasa en bil. Då känner jag att jag hellre kör runt i en splitterny bil var tredje år utan oväntade utgifter! Så värt! Renault har just nu bra privatleasing, man kanske ska satsa på det? Ni som själva är nyfikna på detta, in och kika på Renault hemsida 

    4. Måste göra ny synundersökning! Jag ser ingenting längre på långt håll – inte så optimalt när man kör bil. 

    5. Jag måste även gå till tandläkaren. Inte gått på två år nu vilket aldrig hänt förut. Dom har plötsligt slutat skicka hem kallelser av någon anledning. Det var efter att jag avbokade tiden när jag var gravid med Elle pott. 

    Suck vad jobbigt det är ibland att ta tag i saker. Känner ni också så ibland? 

    En bild som inte alls har med inlägget att göra ;). Från bröllopet. 

    Tre saker som format mig

    Okej, tänkte jag skulle skriva ett väldigt personligt inlägg. Nämligen om…..

    Tre saker som format mig till den jag är idag.

    Jag växte upp med min ensamstående mamma i förorten Hallonbergen som ligger i utkanten av Sundbyberg. Jag bodde dock i Rinkeby tills dess att jag fyllde 5 år. Mamma har tagit hand om mig med ett gott stöd av min mormor som också är som en andra mamma för mig idag. Min mormor är själv väldigt ung, 67 år. Hon var bara 15 år när hon fick min mamma och blev mormor redan vid 38-årsålder, vilket min mormor förståeligt förnekade ända fram till min födelse.

    Sedan den dagen jag föddes har hon älskat mig och tagit hand om mig som någonting mellan en mamma- och mormorsroll. Min mormor var på den tiden förskolechef men valde att skola om sig och börja jobba nätter för att ta hand om mig på dagarna när min mamma var tvungen att arbeta. Min mamma var outbildad på den tiden, något som alltid gett mig en drivkraft till att vilja studera och få en bra inkomst själv. Vi hade väldigt ont om pengar när jag var liten, vilket gjorde att jag inte alla gånger fick de ting som alla mina kompisar hade, som jag också ville ha. Jag minns att jag skämdes att ta hem kompisar för att jag tyckte det var så fult hemma, något jag idag skäms över hur jag kunde tycka så. Stackars min mamma, hon kämpade och ville mer än allt ge mig det jag önskade mig. Det var jag och min mamma mot världen. Tills en dag då jag vaknade upp och skulle göra revolt – något som kom att förändra hela min uppväxt. En väg som jag då valde att ta utan att vara medveten om vart den skulle leda mig, eller vilka konsekvenser den skulle få.

    Jag var 12 år. Jag började dricka, festa och röka. Jag förlorade oskulden ganska snabbt (tack och lov med en pojke i samma ålder som också var oskuld, vi var jättekära. Filip heter han) och skolan började gå åt helvete redan här. Min mamma brottades med att uppfostra mig men förlorade mer och mer kontroll över mitt beteende. Vi blev genom skolan skickade till Socialtjänsten. Jag gissar på att skolan anmälde oss då jag skolkade väldigt mycket. Jag var väldigt väldigt vilsen under mina tonår, jag blev tillsammans med en något äldre kille som så småningom började missbruka droger. Det förhållandet blev mer och mer destruktivt och snart insåg jag att det inte skulle hålla. Jag ställde mig själv frågan – vad håller jag egentligen på med? Min mamma vid det här laget hade mer eller mindre flyttat ut från lägenheten. Jag var 14 år och hon hade en pojkvän sedan några år tillbaka. Hon klarade inte längre av att jag kom hem tidiga mornar efter att ha varit ute och festat hela nätter. Några gånger kom jag hem med polisen som hade hittat mig på olämpliga ställen. Hon kunde inget göra, jag var totalt okontrollerbar. Jag tror att min mammas största skräck, vid den här tidpunkten i livet, var att polisen skulle komma hem med en förälders värsta besked – ”vi har hittat din dotter…….”.

    Omkring 17-årsåldern började jag söka efter en väg att ta mig ur mitt destruktiva beteende, jag hade gjort slut med min dåvarande pojkvän och visste inte vart jag skulle ta vägen. Slutresultatet blev att jag träffade en ännu äldre kille och blev gravid. Jag ville ha någon att ta hand om, älska och någon som kunde bringa mig lycka. Jag kände mig väldigt ensam. Dylan föddes och mitt liv började liksom på riktigt.

    Även om detta var en tid av mycket destruktiva beteendemönster så har det på något sätt gjort mig starkare. Det har gett mig visdom om livet och format mig till den jag är idag. Jag har insett hur skört livet är och hur illa människor kan ha det. Jag har mött människor i mitt liv som har extremt trasiga hemmaförhållanden. Föräldrar som sitter i köket dygnet runt och super, bråkar och skriker. Jag har tröstat kompisars småsyskon som är rädda för livet för att deras mamma sitter i vardagsrummet sena nätter med ett gäng män som knarkar, super och väsnas.

    Jag ser ändock tillbaka på mina tonår som något kul, positivt och lärorikt (skulle givetvis aldrig önska ens min värsta fiende en sådan dotter som jag var). Även om jag vet att jag själv kunde ha råkat jäkligt illa ut så är jag idag tacksam över att jag hade en mamma och mormor som hade sunda värderingar och trots allt detta hade gett mig en stadig grund att stå på. Min mamma var ingen dålig förälder. Hon var en helt vanlig mamma. Hon drack inte i min närhet, hon hade inte massa okända människor hemma utan hon gav mig alltid den trygghet ett barn behöver. Men, hon var ensamstående och råkade få en jäkligt envis och trotsig dotter. En dotter som ingen ensamstående mamma i världen skulle orka med!

    Till denna text ska tilläggas att jag alltid vetat vad som är rätt och fel. Jag har aldrig skadat någon annan än mig själv, aldrig blivit straffad och därav aldrig heller sysslat med kriminalitet. Det finns mycket fler delar jag har valt att inte ta med då jag inte vill blotta mer än jag kan stå för. Idag är min duktiga mamma utbildad socionom och vi har en riktigt bra relation. Allt blev tack vare mina mamma och mormors stöd (bortsett från de åren då hon inte bodde hemma) väldigt bra. 

    Dylan. Hur hade mitt liv sett ut om jag inte hade fått honom?! Jag skulle aldrig rekommendera en tjej i 20-års åldern att skaffa barn i hopp om att ens liv ska bli bättre eller mer meningsfullt. I mitt fall var det en vändpunkt i livet som gav mig mening. Mening att växa upp och bli en förståndig kvinna. Han har format mig på så många sätt som inte ord kan beskriva. Han var tragiskt nog nära på att sluta i en abort. Jag blev ensam under en period i graviditeten då jag fortfarande hade chansen att ta bort honom.

    Med sådant enormt stöd av en barnmorska på ungdomsmottagningen valde jag slutligen att behålla honom. Hon ska ha en eloge för sin enorma professionalitet. Ros-Marie hette hon om jag inte minns helt fel. Hon sa till mig på ett sådant skarpt, men empatiskt vis att ”räkna inte med någon hjälp, utan utgå ifrån att du kommer få ta hand om barnet helt ensam…. jag tror på dig Leyla, jag tror och litar på att vilket beslut du än kommer ta så kommer du klara det galant”. Dom orden ekade verkligen i mitt huvud och jag gick in med inställning att klara detta helt ensam. Hon gjorde att jag förstog allvaret, vilket resulterade i att jag på något sätt fick kraften att fatta ett beslut. Ett beslut om verkligheten som jag hela tiden hade förskönat. Jag och Dylans pappa, som ni som hängt med mig ett tag kanske redan vet, höll inte ihop länge efter att Dylan föddes. Jag mådde ganska rejält dåligt månaderna efter att Dylan föddes. Helt ensam satt jag med ett litet oskyldigt litet spädbarn i famnen, som jag älskade mer än livet själv. Det var nog  känslan av att inte få dela glädjen med någon som var mest sorglig just då. Dylans pappa och jag höll på där fram och tillbaka tills dess att jag valde att gå vidare utan honom. Till denna del vill jag tillägga att Dylan idag träffar sin pappa ungefär varannan helg och även dom har en bra kontakt.

    Sist men verkligen inte mins, David. Vad mer behöver jag säga? När jag efter ett år som ensamstående mamma skulle skola in min lilla groda på förskola befann sig David där som en barnskötare. Jag hade inga som helst tankar på att träffa någon. Jag hade växt och blivit en självständig ensamstående kvinna och mamma. Men, David lyckades charma mig och på den vägen är det. Han har gjort allt för mig och Dylan. Sedan den dagen Dylan föddes lovade jag mig själv och honom, att aldrig någonsin utsätta honom för något som kan påverka honom negativt. Mitt barn ska växa upp i en bra miljö och alltid veta vart han kan vända sig vid motgångar i livet. Därför har jag sagt att om jag träffar någon någonsin igen så ska han fan vara bra! Det har David uppfyllt miljoner gånger om. Mer om hur vi träffades kan ni läsa om HÄR. David har därför också varit en av de största delar i mitt liv som format mig till den jag är idag. Eller tillsammans har vi format varandra, genom kärlek, självklart en del bråk men också förståelse.

    Idag sitter jag här. Lägenhetsägare, student, mamma till tre barn, gift och faktiskt jäkligt nöjd med livet. Jag har, precis som alla andra, jobbiga dagar då jag inte vet hur jag ska bete mig. Men, tack vare att jag bor i det land jag befinner mig i och är en fri varelse, har jag alla möjligheter i världen att ta mig dit jag vill.

    Kram!

     

    Prestation.

    Godmorgon fina ni!

    Första jobbveckan/skolveckan är avklarad. Det hat varit en tuff vecka. Har läst 20 K A P I T E L kurslitteratur, vilket inte är det lättaste. 

    Jag har mått ganska konstigt på senaste. Jag har haft massa konstiga symtom som onormal trötthet, tung andning, yrsel, hjärtklappning och lättare sömnproblem. Jag tänkte att det berodde på järnbrist, men efter att ha ätit järntabletter och ingen förändring skett har jag försökt lista ut vad det annars kan bero på. Jag vet, borde inte försöka lista ut utan gå till läkaren. Jag ska. Måste bara få arslet ur vagnen och ha pengar så jag kan göra det.

    Jag ska inte sitta här och försöka gissa men faktum är att jag börjar tro att jag är på väg in ett så kallat utmattningssyndrom/depression. Grejen är att jag har alltid vart taggad inför nya möten, aktiviteter och andra saker. Jag har alltid tyckt det är kul att komma ut i verkligheten igen och anta nya utmaningar. Men nu, nu känner jag mig likgiltig inför allt! Inget känns kul och jag orkar ingenting. För första gången i mitt liv så är jag rädd att jag ska gå in i någon slags negativ spiral följt av någon slags nedstämdhet. Det har aldrig hänt mig under längre period! Och jag är livrädd! För första gången känner jag att jag inte har kontroll över mitt välbefinnande vilket gör mig så frustrerad. 

    Men jag ska låta detta vara osagt, jag ska gå till läkaren. Jag tycker egentligen inte om att prata om sånt här öppet för att jag tycker att såna här grejer som utmattning etc är riktiga i-landsproblem och jag har liksom aldrig förstått grejen? I mitt fall så handlar det nog mycket om inre stress. Jag har ju mycket ångest i alla former, känsla av att inte vara tillräckligt bra mamma, alltid strävan efter att vara bra på alla plan. Strävan efter nya mål hela tiden och känslan av att aldrig riktigt vara nöjd. Det sätter liksom sjukt höga krav på en som tillslut äter upp en inifrån. Och vet ni vad detta är? Det är den tyyyypiska kvinnofällan. Kvinnor har en tendens att alltid vilja räcka till och vara bra på alla sätt. Nu generaliserar jag, men män är rätt belåtna varelser. Dom tycker nog att dom är rätt jävla bra som dom är. Jag känner inte en ända man som har ångest över att dom inte räcker till och är tillräckligt bra som dom är. 

    Apropå detta så fick jag ”aha-upplevelse” efter ”aha-upplevelse” när jag läste mina kapitel i kurslitteraturen. Kvinnor så sent som på 60-talet hade precis kommit ut i arbetslivet. Det som hände var att kvinnor fick dubbelt arbete. De kom ut och började förvärvsarbeta i fr.allt offentlig sektor och fick mycket lite betalt i jämförelse med män. Männen som fortfarande hade sina kvinnor kvar i hemmet fick hög status. Det var liksom skrytsamt att ha sin fru hemma bakom spis och tvätt. Det påvisade på något sätt om mannens position och rikedom. Kvinnorna blev dock endast ”villkorligt frigivna” från hemmet eftersom detta kom att innebära dubbelt upp för kvinnorna. Vi pratar liksom 60-tal, så sjukt! 

    Än idag är det ju såhär fortfarande i många familjer i Sverige. Kvinnor presterar minst lika stort i arbetslivet som män och fortfarande sköter hemmet och barnen. I vissa samhällsklasser är det ju till och med dom som fortfarande lever med en enda inkomstkälla. Där frun är hemma och tar hand om barn och hushållssysslor medan mannen jobbar. Detta är säkerligen både kulturellt – och klassbetingat. 

    Nog om detta. Jag kommer nu att försöka slappna av så mycket som möjligt så att jag inte faller in i just denna fälla. Som tur är har ju jag haft möjligheten att välja en man som jag kan dela hushållet lika med. Här är det jämställt så gott som helt skulle jag nog säga. 

    På tal om något helt annat så har jag gått ner i vikt! Efter att ha vägt stadiga 65 kg, visar vågen nu 62 kg. Sen om det beror på stress eller träning det vet jag tyvärr inte 😄. 

    Jag har inhandlat lite pluggrejer på Coop forum. Det var inte lätt att få tag på en kalender från år 2016. 

    Nu ska jag strax sätta mig och fortsätta läsa. Idag är min enda hela pluggdag, det gäller att effektivisera ut i ba helvete så att man får ihop det. Igår fick jag sitta med min grupp i skolan och förbereda ett fall där vi ska beskriva ett socialt problem. Jättekul och jättebra gruppkompisar 😄.  

    Nu är det frukostdags!

    Resultat på 9 månader 

    Ja, alltså inget är ju omöjligt. Jämförde lite hur jag såg ut när Elliot var 3 månader gammal och hur jag ser ut idag. Det är ju fortfarande en bra bit kvar tills jag nåt mitt delmål som är att komma unde 60 kg. Mitt nästa mål är att få en fluffigare rumpa och rätt så framtonade muskler. Men det har ju hänt en hel del på ca 9 månader. 

    Dom översta bilderna är tagna i november 2015 och de undre idag. För det första kan vi ju konstatera att jag har förlorat en hel del centimeter i omkrets runt hela kroppen om man tittar på hur bred jag var. Sen ser vi ju att magen är på G inåt även om dem fortfarande har ”putet” som är så svååårt att bli av med. Men vi ser ju också att sidomusklerna på magen blivit mer framträdande. 

    Slutsumman är ju ändå att ingenting är omöjligt. Man gick ju ändå upp 25 kg under graviditeten och det går ju bort så småningom med ett jävlar anamma. 

    När verkligheten hinner ikapp.

    God kväll,

    Oj oj oj hörni. 

    Nu är det jobbigt. Det är påtagligt jobbigt. Det börjar smyga sig på nu, vetskapen om att min Föräldraledighet tar slut, vetskapen om att jag inte kommer att börja plugga till hösten och att jag då snart ska tillbaka till jobbet. Iiiih,  jag V I L L inte, förstår ni mig? Jag vill inte!  

    Jag vill vara med mina barn, mitt lilla barn. Verkligheten är för jobbig att ta in just nu. Verkligheten har hunnit ikapp. 1 år. Det var det-det. Swopp sa det, så var min sista föräldraledighet över. Jag vet inte hur jag ska beskriva mina känslor just nu. Jag vet bara att jag sa när jag var gravid, att jag längtade att få vara ledig med mitt barn. Att jag skulle njuta av varenda sekund med honom. Det har jag gjort. Men Jag har också tyckt det varit rätt tufft att ha alla barnen hemma hela hela sommaren, själv. Förutom 2 veckor i Thailand och två veckor hemma då David haft semester. Nu är det dock snart över. 1 år. Var tog tiden vägen? 

    Kolla på honom. Min yngsta lilla pojke. Nu är det snart pappa som ska ta hand om dig om dagarna, vilket han gör suveränt. Glöm mig inte bara. Lova att fortfarande vara mammas gris. Oliver blev pappas gris under hans tid hemma med honom. Dylan är ju också en mammagris men han är ju stor! Han är ju snart tonåring. Då blir det ju mammagris på en helt annan nivå. Sannerligen en alldeles fantastisk nivå som ger utrymme för mycket skoj tillsammans. Ut och shoppa, äta på restaurang, se dom här filmerna man bara väntat på att få titta på tillsammans med sina barn. Ja, ni fattar grejen. Varje ålder har sin charm. Dock inte bara charm, utan också en baksida där barnet sakta men säkert tar ett steg ut i självständighetens värld. En värld där allt sätts på prov både för barnet och föräldrarna. 

    Hur som helst. Det finaste som finns är att sätta ett barn till världen som man får älska och följa i utvecklingen. Det är just det som ger mig panik. Panik över att det går alldeles för fort att man nästan inte hinner njuta av det. Jag antar att det är så livets gång är – för alla. 

    Nu ska jag försöka suga i mig verkligheten och tagga till ordentligt när jag byter av David. Tur att vi är ett sånt bra team som kan göra det bästa av det. 

    Jag var ju så taggad på att börja plugga nu. Ska söka igen till våren. Får vi hoppas att jag har en chans då. Nu ska jag njuta av mina sista veckor och försöka vända det till något positivt. 

    Om jag kunde…

    Om jag kunde, skulle jag sätta stopp för allt krig. Se till att alla människor på denna jord fick leva i fred. 

    Om jag kunde, skulle jag se till att tillgångarna i världen blev jämfördelade så att inget barn skulle behöva dö i svält. 

    Om jag kunde, skulle jag se till att inga olämpliga människor skaffar barn så att inga barn fick ta emot och utstå våld från sina föräldrar. 

    Om jag kunde, skulle jag även se till att alla barn som visar tecken på ohälsa, blir sedda och lyssnade till. Att de alltid får hjälp och kommer till rätta. Att inget barn blir förbisett av samhället, skola och andra vuxna. Att inget barn blir offer för orättvisan. Och framförallt inte får gå döden till mötes på grund av att denne inte blivit sedd och uppmärksammad i god tid. 

    Om jag kunde, skulle jag se till att inget barn heller utsätts för mobbing. Att alla mobbare försvann och fick flytta på sig istället för mobboffret. Jag skulle se till att mobbing var straffbart och att det blev ordentliga konsekvenser av att mobba någon.

    Om jag kunde, skulle jag se till att cancer utrotades, eller åtminstone fanns något vaccin så att man kunde skydda sig ifrån det. 

    Listan kan göras lång. Men tänk om man ändå kunde trolla eller om det fanns någon däruppe som bara ordnade till allt så alla ondheter försvann. Vad mycket lättare livet hade varit då. 

    Skönhetsidealet kan ta sig i arslet! 

    Fan, det gnager inom mig verkligen. Funderat på det mycket och länge. Jag trodde jag hade bestämt mig. Nu har det blossat upp igen och jag blir så trött på mig själv samtidigt som jag inte kan låta bli att tänka på det. Inte för att jag egentligen bryr mig utan mer för att jag tänker ”vi lever bara en gång, så what tha fack” liksom.

    Problemet är att om jag börjar så kommer jag typ inte kunna sluta. Eller snarare om jag ska göra en sak måste jag också göra de andra. Varför göra en sak när det finns flera att ändra på?

    Jag pratar om plastikkirurgi. Jag pratar om att stoppa in kuddar i mina jävla tuttar. Jag pratar om att göra en bukplastik och säkerligen också spruta in material i mina läppar. 

    Jag vill inte för mina barns skull. Det vill säga – vad fan ska jag säga till dom? ”Mamma har snyggat till sig lite bara”. Nä, fan. Men jag vill ändå. Jag har liksom alltid varit den tjejen som alla killarna vänder sig om på gatan för. Låter sjukt oödmjukt men det är sanningen. Jag behöver inte att killar gör det mer eftersom jag redan har världens bästa kille för mig. Men ändå, jag kan liksom inte nöja mig med att inte vara ”the it”. Fattar ni vad tragiskt det här är?! Fattar ni att detta innebär att jag liksom inte duger längre för att jag är randig med små tomma påsar till tuttar? Det handlar inte om att jag har dåligt självförtroende för det har jag inte ens. Ni kanske tänker att jag visst har det eftersom jag säger det jag säger. Men faktum är bara att perfekt är inte längre att se ut som den man är. Perfekt är att se ut som samhället, tidningar, skönhetsidealet, samhällsvärderingar och med mera tycker att vi ska se ut.

    Och, som jag skrev så var jag perfekt förut. Okej, inte perfekt men jag passade helt klart in inom ramarna för perfekt. Jag var Smal-Smal, hade små fasta tuttar som var på millimetern symmetriska, en fast småputig rumpa, välbyggda armar och en platt slank mage. Inte ens ett skråma av ärr, celluliter eller bristningar hade jag på kroppen. 

    Nu är det annat. Jag har liksom ställt mig frågan – bryr jag mig egentligen? Nä. Jag skäms inte, jag tittar mig i spegeln och tycker jag är snygg, oftast, och jag trivs i de flesta kläder (när jag har råd att köpa dom det vill säga). Men ändå, ändå gnager det mig inifrån att jag inte längre är perfekt. Eller ja, faller inom ramarna för perfekt. Då kan man ju liksom ställa sig frågan – vad fasen är då felet? Är det jag som har problem som inte kan nöja mig? Är det jag som är en sjuklig perfektionist? Eller är det nåt extremt snedvridet med skönhetsidealet? Och vem fan ska i så fall lösa det problemet åt mig?
    Jaja, vi får se hur jag gör. Ni lär ju märka på mig om jag dyker upp med ett gäng tuttar och en ny mun. Undra om jag ska välja såna där runda uppumpade tuttar eller, vad kallas som?  Droppformade, heter det så? Hmmm.. vi får se.

    Det här med vikten…

    Tänkte skriva ett inlägg baserat på Jessica Lagergrens inlägg som jag snubblade in på.

    Jag tror det är många som känner igen sig och känner frustrationen inom sig som snart  exploderar. 

    Det här med vikt. Vilket problem. Många (inkl mig själv) känner att man kämpar ihjäl sig för att gå ner i vikt utan några som helst, eller väldigt få resultat. 

    Vi lever ju också i en värld som präglas av sociala medier. Vi ser alla varianter på smal. Smal, smal med muskler och smal med kurvor. Så sitter man där själv och känner sig som en flodhäst. 

    Jag känner mig som en flodhäst titt som tätt trots att jag vet att jag inte är det. Jag vet att jag är en fullt normal vandrade människa som fött 3 barn och fått skråmor lite här och där som en sorts biverkning av graviditeter.

    Det jag vill säga med detta inlägg är bara att alla kan göra små förändringar för att bli av med överflödigt fett och få en mer hälsosam kropp. Det går för alla men inte på samma sätt och med samma förutsättningar. Vi ska verkligen inte jämföra oss med andra för vi kan inte det, vi alla är för olika vilket är meningen också. Alla kan inte vara pinnsmala hur mycket vi än försöker. 

    Det viktigaste är att finna motivationen i dom vardagliga situationerna. Vi ska inte låta oss pressas av de absolut mest vältränade tjejerna i sociala medier för antagligen spenderar dom alla sina viktigaste timmar på gymmet. Och så är ju inte verkligheten för dom flesta. Försök istället tänka såhär, att allt du avstår ifrån att äta kommer göra skillnad. För om du äter sunt 4 ggr i veckan och skräp resten av dagarna så har du ju fortfarande fått i dig mindre kalorier och onyttiga saker än om du åt skräp alla dagar i veckan.

    Jag tycker många som exempelvis Jessica Lagergren kämpar på så bra. Och jag känner verkligen denna frustration väldigt ofta. Man har sina bra och dåliga dagar. Man ska aldrig ge upp. Men en sak är säker, och det är att jag aldrig kommer vika undan bara för jag har en valk extra eller skrynklig mage, aldrig!