Magsjuka och dödsångest

Hej kära ni.

Återigen ledsen för dålig update. Det har varit full rulle här.

Så vad har jag gjort de segaste 2 dagarna? Jo, Oliver blev superduper magsjuk i söndags. Vi hade gått till restaurang Steakhouse för att ta oss en biff för att sedan spela minigolf på DinoPark

image

Utanför DinoPark

Där Oliver plötsligt börjar kräkas. 2 gånger. Det sprutade verkligen, mest vätska. Vi fick såklart strunta i DinoPark och begav oss hemåt där Oliver sedan spenderade hela kvällen och hela natten med att kräkas och bajsa diarré om vartannat. Jag tror han totalt kräktes ca 15-20 gånger, och då kanske jag till och med underdriver. Jag måste säga att jag var något orolig att detta skulle sluta på sjukhuset med dropp då pojken för det första inte ville ta vätskeersättning och för det andra inte direkt har så mycket fettreserver att ta av. Han är ju bara skinn och ben. Inte nog med detta, han var så dålig att han inte kände när han var bajsnödig på natten vilket resulterade i att det rann ur honom – i hela sängen. Tro mig när jag säger att det luktade DÖDEN. Om jag skulle gissa hur en död människa luktar så skulle jag helt klart tro att det luktar såhär. Fyfan, stackars barn. Jag är inte känslig för just bajs men när jag skulle tvätta ur hans kalsonger hulkade jag så att jag fick hålla andan tillslut.

På morgonen drack Oliver chokladmjölk och åt en sliskig yoghurt, en sådan som bara går att köpa utomlands. En sådan som är gjord på endast tillsatta färgämnen med högsta grad av raffinerat socker. Superrosa, som mina målade naglar. Sedan var han fit for fight igen.

image

Vi hängde i poolen utanför Dylans och Katarinas (farmor) rum. Dom har en pool som ma kan hoppa i från balkongen, där vi busade och åt lunch. Jag köpte den efterlängtade kokosnötdrinken, som serveras i – just en kokosnöt. Här är livet som på en pinne, något intensivt med barnen men ändå helt underbart.

image

image

Tiden gick så fort igår. David, Cornelia och Jocke skulle återigen iväg till Patong för lite shopping. Dom begav sig redan vid 17 – tiden. Jag och barnen var iväg och åt på vårat hak runt hörnan för att sedan tidigt gå upp till rummet och kolla lite film och bara mysa. Jag sa till Dylan att om David skulle komma i skaplig tid kunde jag och han gå iväg och spela en runda biljard. Då blev han glad, han tog sin Ipad och gick ner med Katarina till deras rum och inväntade att jag skulle komma, om inte annat säga godnatt, som jag lovat.

Klockan blir 21, sedan 22 och jag började känna mig något irriterad över att David inte var tillbaka. Oliver och Elliot somnade, jag läste ut min bok och  klockan hade hunnit bli 23. Jahapp, tänkte jag och la mig ner för att kolla på världens sämsta film. När klockan närmar sig 00 börjar jag bli orolig. Omöjligt att shoppa i 7 timmar, något måste ha hänt?? Jag ville gå ner till Katarina och Dylan för att säga godnatt åtminstone, om Dylan ens skulle vara vaken vid det här laget vilket jag hade svårt att tro. Men där uppe på rummet sitter jag med dom två små som sov. Jag kan ju inte lämna dom för att gå ner, eller kan jag? Nej, tänk om dom vaknar och ingen är där. Det är ändå en bit att gå till deras rum.

Klockan blev kvart över 12 på natten och  miljoner tankar snurrar i mitt huvud. Jag pendlar mellan att tänka att nu har dom krockat med en tuktuk. Nu är han säkert död och här sitter jag, kan inte ringa eller någonting, Davids telefon är kvar på rummet och jag får sån ångest som inga ord kan beskriva. Medan jag å andra sidan tänker att han säkert impulsivt satt sig ner och påbörjat en tatuering. När dom dåliga tankarna kom var min värld under. Ska jag lämna detta land med mina barn och en kista??? Hjärtat bultade innanför brösten och jag började känna en outhärdlig panik.

När klockan var 00.45 lugnade jag mig och tänkte att han säkert har tatuerat sig, arg över att han skitit i att på något sätt meddelat mig. Medan jag slumrade till hör jag dörren knacka. Jag rusar upp och där står han glad. Jag var lättad över att se honom men får bara ur mig ”vad fan håller du på med?!”. Vadå? Undrar han. Jag läxade upp honom och sa att man inte drar iväg i 8 timmar bara sådär. Det var ju såklart som jag trodde – han hade ju tatuerat sig. Och han berättade att han förstod att jag skulle vara orolig men att han inte hade möjlighet att höra av sig och att göra tatueringen var nu eller aldrig.

Det var längesen jag hade sån dödsångest som inatt. Men nu är jag glad att alla i flocken är samlade igen 😄. Tatueringen var sååå fin, han har skrivit barnens namn och gjort en kvinnlig kropp i bakgrunden som ska förställa mig. Jag ska ta kort på den och visa er sen!

Kram så länge!

  1 comment for “Magsjuka och dödsångest

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *