När verkligheten hinner ikapp.

God kväll,

Oj oj oj hörni. 

Nu är det jobbigt. Det är påtagligt jobbigt. Det börjar smyga sig på nu, vetskapen om att min Föräldraledighet tar slut, vetskapen om att jag inte kommer att börja plugga till hösten och att jag då snart ska tillbaka till jobbet. Iiiih,  jag V I L L inte, förstår ni mig? Jag vill inte!  

Jag vill vara med mina barn, mitt lilla barn. Verkligheten är för jobbig att ta in just nu. Verkligheten har hunnit ikapp. 1 år. Det var det-det. Swopp sa det, så var min sista föräldraledighet över. Jag vet inte hur jag ska beskriva mina känslor just nu. Jag vet bara att jag sa när jag var gravid, att jag längtade att få vara ledig med mitt barn. Att jag skulle njuta av varenda sekund med honom. Det har jag gjort. Men Jag har också tyckt det varit rätt tufft att ha alla barnen hemma hela hela sommaren, själv. Förutom 2 veckor i Thailand och två veckor hemma då David haft semester. Nu är det dock snart över. 1 år. Var tog tiden vägen? 

Kolla på honom. Min yngsta lilla pojke. Nu är det snart pappa som ska ta hand om dig om dagarna, vilket han gör suveränt. Glöm mig inte bara. Lova att fortfarande vara mammas gris. Oliver blev pappas gris under hans tid hemma med honom. Dylan är ju också en mammagris men han är ju stor! Han är ju snart tonåring. Då blir det ju mammagris på en helt annan nivå. Sannerligen en alldeles fantastisk nivå som ger utrymme för mycket skoj tillsammans. Ut och shoppa, äta på restaurang, se dom här filmerna man bara väntat på att få titta på tillsammans med sina barn. Ja, ni fattar grejen. Varje ålder har sin charm. Dock inte bara charm, utan också en baksida där barnet sakta men säkert tar ett steg ut i självständighetens värld. En värld där allt sätts på prov både för barnet och föräldrarna. 

Hur som helst. Det finaste som finns är att sätta ett barn till världen som man får älska och följa i utvecklingen. Det är just det som ger mig panik. Panik över att det går alldeles för fort att man nästan inte hinner njuta av det. Jag antar att det är så livets gång är – för alla. 

Nu ska jag försöka suga i mig verkligheten och tagga till ordentligt när jag byter av David. Tur att vi är ett sånt bra team som kan göra det bästa av det. 

Jag var ju så taggad på att börja plugga nu. Ska söka igen till våren. Får vi hoppas att jag har en chans då. Nu ska jag njuta av mina sista veckor och försöka vända det till något positivt. 

  2 comments for “När verkligheten hinner ikapp.

  1. augusti 8, 2016 at 8:41 f m

    Usch förstår precis hur du känner. Det är verkligen bittersweet.. usch.. Kommer bli bra i höst ändå! Allt handlar ju om vanor även om man inte vill ??

    • Jungfrumamma
      augusti 8, 2016 at 1:39 e m

      Ja, jag vet. Kan ändå inte släppa att ett helt år gått ?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *