Att lämna sitt barn. 

Hej kära vänner. 

Ligger sängen som en slöfock. Ska strax upp och göra mig i ordning och åka iväg på ett ärende. 

Elliot har fått plats på den förskola vi sökt i första hand. Sååå skönt! Däremot har jag extrem ångest över att han ska börja på förskola över huvud taget. Jag tycker det känns fullkomligt onaturligt att lämna sitt barn i en vilt främmande människas händer. Lämna bort ett så litet barn till någon han inte känner. 

När jag ser hur Elliot trallar omkring här hemma och är så trygg, bekväm och nöjd. Har jag så svårt att se hur vi plötsligt ska bryta hans trygghet och svika honom genom att lämna honom i så många timmar, vilket det i slutändan kommer bli. Till min tröst vet jag att jag kommer kunna hämta honom tidigt varje dag då jag pluggar. Jag ska plugga nu i flera år vilket betyder att han kommer ha korta dagar i många år framöver. Det är verkligen fördelen med att plugga när man fått barn, att kunna styra sin tid själv. Visserligen kommer jag nästa termin jobba 50% också. Kommer jobba fram till lunch och sedan kommer jag åka hem och plugga för att hämta E tidigt. 

I vårat samhälle är det högt tempo och inte uppbyggt på att ta hand om sina barn i hemmet. Nog för att vi har lång föräldraledighet i Sverige om man jämför med andra länder. Vi har det ju bra på så sätt, men det finns inget utrymme för dom som kanske vill bevara tanken om att exempelvis vara hemmafru och själva ta hand om alla barn tills dom börjar i skolan. Självklart förstår jag att det inte är bra ur ett jämställt perspektiv eftersom det skulle innebära att kvinnorna hamnar utanför samhället. Medan männen jobbar och satsar på karriären,får pension etc. Men för oss i arbetarklassen har vi inte möjlighet att välja eftersom samhället är uppbyggt på två försörjare i ett hushåll. Jag och David har väldigt likvärdiga löner, vilket gör att vi väljer att dela rätt lika på föräldraledigheten. Dock skulle inte någon av oss ha råd att stanna hemma längre än kring året, för att vi då inte går runt ekonomiskt. Man tvingar lämna sina barn tidigare än vad man kanske vill. 

Jag hoppas att min ångest släpper så fort vi kommit in i det, har aldrig känt såhär förut. Känns som att ju äldre man blir, desto mer förstår man allvaret i saker och ting. Elliot är ju väldigt framåt och börjar å andra sidan bli rätt uttråkad på att vara hemma. Jag hoppas att inskolningen kommer gå smärtfritt och smidigt så att mitt mammahjärta slipper gå i tusen bitar. 

Elliot är en extremt social kille och tar för sig när han är bland andra människor. Ett sånt där ”typiskt” dagis-barn om ni förstår vad jag menar ?. Dylan var också så när han var liten, däremot grät han alltid när jag kom och hämtade honom dom första veckorna efter inskolningen. Det var som att han då kom på att jag hade varit borta. Det ska bli intressant och se om Elliot gör likadant. Han har ju i stort sett aldrig gråtit när jag eller David går och säger hejdå. Inte heller när exempelvis Davids mormor är barnvakt och vi lämnar honom där. Tror aldrig han har gråtit av den anledningen. 

Får se helt enkelt. Tycker det känns jobbigt. Tror att många känner igen sig i den ångesten? 

  3 comments for “Att lämna sitt barn. 

  1. Livia
    december 9, 2016 at 6:14 e m

    Du är verkligen inte ensam om att känna så. Jag kände så med både Lucas och Leon men kanske mest med Leon eftersom han ”är så liten”. Jag knappt själv se att Elliot ska gå på förskola haha. Han är liksom en bebis för mig fortfarande. Dock tror jag att han kommer att älska förskolan och ni kommer så småningom känna er bekväma med hans pedagoger också. Det är ju som vi sagt, inför förändringar kommer ångesten men sen när det är gjort släpper det lite! Lucas och Leon säger att dom ska skydda Elliot och ta hand om honom när som ser honom ??

    • Jungfrumamma
      december 10, 2016 at 2:32 e m

      Jaa vad gulligt! Då har han två övervakare, det känns tryggt
      ?. Jo men jag antar att det släpper så småningom. Hoppas jag.

  2. MELINA
    december 10, 2016 at 7:48 e m

    Jag kände också så i början. Att det var jobbigt att lämna min dotter. Hon grät när jag lämnade, men det gick verkligen över. Jag förstår verkligen din ångest, men det blir bättre ❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *