När olyckan är framme och du lider av blodfobi | JUNGFRUMAMMA
jungfrumamma86

JUNGFRUMAMMA

Annons

När olyckan är framme och du lider av blodfobi

Hej vänner,

Ja som ni ser har denna lilla vilding varit i farten. Igår började han med att ramla och gav golvet en rejäl tungkyss så han bet sig i läppen och började blöda. Sen åkte grabbarna i familjen till simhallen istället för att vi skulle åka på museum. Efter simhallen blev vi bjudna på middag hemma hos Davids mamma i samma veva som jag skulle klippa Davids bror och mamma. David åkte dit direkt efter simhallen varpå jag kom ca en timme efter dom. Det första jag möts av i dörren är Davids bror som säger “ja, det är ju lite blodbad här”. Att tillägga är ju att jag lider av blodfobi som är den enda fobin (vad jag vet) som skiljer sig åt mot andra fobier, vilket innebär att pulsen hos den som lider av detta sjunker snarare än ökar. Man kan svimma helt enkelt.

Jag blir helt jäkla darrig i kroppen och hör David ropa från badrummet att “jag tror vi måste åka in”. Herregud, jag grips i vanlig ordning av panik och säger att jag inte vet vad jag ska göra eftersom jag dessutom har trafikångest och hatar att köra bil när jag inte hittar. Och hur ska jag köra bil om en unge förblöder?! När jag lider av grov blodfobi?! Jag kommer ju krocka på vägen får vi åka ambulans in typ. Det har hänt förut någon gång att vi blivit tvungna att åka in och limma Oliver som fick en vass sten rätt in i hakan. Som tur var så kunde vi den gången komma in till närakuten som ligger närmare och som jag hittar till. Kanske låter löjligt, men jag kan inte köra bil under en sån här press om jag samtidigt ska försöka hitta rätt väg. Jag bör ju ta några varv till sjukan så att jag hittar om fler såna här olyckor ska inträffa *peppar peppar*.

Hur som helst. Jag bara står där i hallen med en sko på mig och jacka och vet inte vad i helvete jag ska göra? Bästa svärmor kommer med en lapp väl förbered, lugnt och stilla där numret till närakuten står i feta siffror. jag slår numret och blir placerad i kö. Medan jag står i kö helt paralyserad (jag vet fortfarande inte vad som har hänt och jag glömde dessutom att fråga, hade bara blodbad i huvudet) säger David att det nog är lugnt. Det var inte så mycket blod som David först tyckte. Okej, tack gode gud. Tillslut vågade jag kolla. Det var lite svårt att se eftersom han var röd och svullen, men det såg inte så illa ut. Vad Elliot hade gjort var att han trodde att det fanns ett ryggstöd på farmors soffa, vilket var en felbedömning av honom och lutar sig bakåt, voltar och hamnar med kinden rätt in i elementet där en vass pigg stack ut. Herregud, tänk om den åkt in i ögat. Det var ju ändå tur i oturen. Vi satte på ett plåster och tyckte att läget var under kontroll.

Nej, inte slut där. Elliot blev såklart helt slutkörd av denna incident och ville inget annat än hem och sova. Så David gick hem vid 18 och la honom. På kvällen när vi ska lägga oss går jag in i vanlig ordning och checkar läget med Elliot. Då ser jag att det är blod på kudden och plåstret är helt blodfyllt. Japp, panik igen. “Daaaavid! Blod på kudden!”. Då har det liksom inte slutat blöda, vilket ändå är lite märkligt tycker jag så pass lång tid efter. Elliot vaknar över att vi står och lyser med telefonen på honom stackaren. Vi tar av plåstret och han skriker. Då ser vi ju att det är ett rätt rejält jack alltså. Det var liksom öppet och kom massa vätska ur. Så upp och försöka tvätta rent med tvål, eftersom jag – världens googleexpert som jag är, googlade fram hur man tar hand om jack. Tvätta rent med tvål, och sätta på kirurgtejp eller plåster så att jacket hålls ihop. Vi tänkte att det är ju inte akut så det borde kunna vänta till imorgon bitti. Efter många om och men, lyckades vi somna. men jag har vaknat säkert 6 gånger och kollat till det där jädrans plåstret så att det inte skulle blöda mer.

När vi vaknar på morgonen så ringer vi vårdcentralen direkt och får en tid för att kolla till detta. Men när vi tar bort plåstret ser vi att jacket klistrats ihop av sig själv och ser jättefint ut. Men eftersom vi redan hade en tid bestämde vi oss för att ta oss dit ändå och kolla så att det inte ser infekterat ut. Läkaren tyckte vi hade gjort ett eget bra jobb och att inga fler åtgärder behövde tas eftersom det hade hållit ihop så bra. Det kanske ser fjantigt ut på bilden, men ni ska veta att hela det mörkröda strecket var alltså helt öppet och glipade. När Elliot grät på kvällen pulserade det liksom ut lite blod. Usch alltså. Det är så svårt att veta hur allvarligt en skada är tycker jag. Men det här med blodfobi, ni som har det ni vet hur jobbigt det är. Varje gång något händer (näsblod eller vad som helst) så tänker jag att HUR skulle jag klarat detta om jag var själv? Jag tror inte jag hade fixat det alltså. Nu har vi/barnen haft turen och ha rätt lyckosamma barn på den fronten som inte haft så många sådana incidenter, men VAD i helskotta skulle jag göra om detta hände när jag var själv. Nä fy. Det var en annan gång när Oliver var ca 3 år som jag var ute med honom och min kompis, plus hennes barn, som Oliver sprang nerför en asfaltsbacke och drämde ansiktet i marken. Då minns ju hur jag sprang fram och allt gick i slow motion när jag bara inväntade det blodiga ansiktet som jag strax vände mot mig. Japp, fullt med blod från munnen. Min kompis vet om att jag har blodfobi så jag bara gav över honom till henne som hjälpte mig. Jag vet, jättehemskt. men jag bara klarar inte av det. Det är främst när blodet kommer oväntat som jag typ tuppar av. jag har inga problem att kolla på typ operationsvideor eller liknande.

Mina älskade barn. Vad skulle jag göra utan er? Man tänker så mycket när såna här grejer händer. Nu var det ju ingen fara, men man blir ju ändå rädd.

Jag passade på att klippa Dylan igår när jag ändå var igång. En bild på håret efter kommer så fort jag lyckas knäppa en bild på honom. Det blev jättebra, vi behöll det långa uppe på huvudet eftersom jag tycker han passar så bra i lite längd. Det var mest sidorna som störde honom.

Här skuttar barnen iväg mot simhallen med pappsen. David har köpt årskort så dom försöker att åka minst varannan helg. Dom älskar att bada. Tyvärr hatar jag det själv, så brukar stanna hemma och städa så kör vi nytta med nöje :-).

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
jungfrumamma86

Kommentera

Annons
stats