Tre saker som format mig

Okej, tänkte jag skulle skriva ett väldigt personligt inlägg. Nämligen om…..

Tre saker som format mig till den jag är idag.

Jag växte upp med min ensamstående mamma i förorten Hallonbergen som ligger i utkanten av Sundbyberg. Jag bodde dock i Rinkeby tills dess att jag fyllde 5 år. Mamma har tagit hand om mig med ett gott stöd av min mormor som också är som en andra mamma för mig idag. Min mormor är själv väldigt ung, 67 år. Hon var bara 15 år när hon fick min mamma och blev mormor redan vid 38-årsålder, vilket min mormor förståeligt förnekade ända fram till min födelse.

Sedan den dagen jag föddes har hon älskat mig och tagit hand om mig som någonting mellan en mamma- och mormorsroll. Min mormor var på den tiden förskolechef men valde att skola om sig och börja jobba nätter för att ta hand om mig på dagarna när min mamma var tvungen att arbeta. Min mamma var outbildad på den tiden, något som alltid gett mig en drivkraft till att vilja studera och få en bra inkomst själv. Vi hade väldigt ont om pengar när jag var liten, vilket gjorde att jag inte alla gånger fick de ting som alla mina kompisar hade, som jag också ville ha. Jag minns att jag skämdes att ta hem kompisar för att jag tyckte det var så fult hemma, något jag idag skäms över hur jag kunde tycka så. Stackars min mamma, hon kämpade och ville mer än allt ge mig det jag önskade mig. Det var jag och min mamma mot världen. Tills en dag då jag vaknade upp och skulle göra revolt – något som kom att förändra hela min uppväxt. En väg som jag då valde att ta utan att vara medveten om vart den skulle leda mig, eller vilka konsekvenser den skulle få.

Jag var 12 år. Jag började dricka, festa och röka. Jag förlorade oskulden ganska snabbt (tack och lov med en pojke i samma ålder som också var oskuld, vi var jättekära. Filip heter han) och skolan började gå åt helvete redan här. Min mamma brottades med att uppfostra mig men förlorade mer och mer kontroll över mitt beteende. Vi blev genom skolan skickade till Socialtjänsten. Jag gissar på att skolan anmälde oss då jag skolkade väldigt mycket. Jag var väldigt väldigt vilsen under mina tonår, jag blev tillsammans med en något äldre kille som så småningom började missbruka droger. Det förhållandet blev mer och mer destruktivt och snart insåg jag att det inte skulle hålla. Jag ställde mig själv frågan – vad håller jag egentligen på med? Min mamma vid det här laget hade mer eller mindre flyttat ut från lägenheten. Jag var 14 år och hon hade en pojkvän sedan några år tillbaka. Hon klarade inte längre av att jag kom hem tidiga mornar efter att ha varit ute och festat hela nätter. Några gånger kom jag hem med polisen som hade hittat mig på olämpliga ställen. Hon kunde inget göra, jag var totalt okontrollerbar. Jag tror att min mammas största skräck, vid den här tidpunkten i livet, var att polisen skulle komma hem med en förälders värsta besked – ”vi har hittat din dotter…….”.

Omkring 17-årsåldern började jag söka efter en väg att ta mig ur mitt destruktiva beteende, jag hade gjort slut med min dåvarande pojkvän och visste inte vart jag skulle ta vägen. Slutresultatet blev att jag träffade en ännu äldre kille och blev gravid. Jag ville ha någon att ta hand om, älska och någon som kunde bringa mig lycka. Jag kände mig väldigt ensam. Dylan föddes och mitt liv började liksom på riktigt.

Även om detta var en tid av mycket destruktiva beteendemönster så har det på något sätt gjort mig starkare. Det har gett mig visdom om livet och format mig till den jag är idag. Jag har insett hur skört livet är och hur illa människor kan ha det. Jag har mött människor i mitt liv som har extremt trasiga hemmaförhållanden. Föräldrar som sitter i köket dygnet runt och super, bråkar och skriker. Jag har tröstat kompisars småsyskon som är rädda för livet för att deras mamma sitter i vardagsrummet sena nätter med ett gäng män som knarkar, super och väsnas.

Jag ser ändock tillbaka på mina tonår som något kul, positivt och lärorikt (skulle givetvis aldrig önska ens min värsta fiende en sådan dotter som jag var). Även om jag vet att jag själv kunde ha råkat jäkligt illa ut så är jag idag tacksam över att jag hade en mamma och mormor som hade sunda värderingar och trots allt detta hade gett mig en stadig grund att stå på. Min mamma var ingen dålig förälder. Hon var en helt vanlig mamma. Hon drack inte i min närhet, hon hade inte massa okända människor hemma utan hon gav mig alltid den trygghet ett barn behöver. Men, hon var ensamstående och råkade få en jäkligt envis och trotsig dotter. En dotter som ingen ensamstående mamma i världen skulle orka med!

Till denna text ska tilläggas att jag alltid vetat vad som är rätt och fel. Jag har aldrig skadat någon annan än mig själv, aldrig blivit straffad och därav aldrig heller sysslat med kriminalitet. Det finns mycket fler delar jag har valt att inte ta med då jag inte vill blotta mer än jag kan stå för. Idag är min duktiga mamma utbildad socionom och vi har en riktigt bra relation. Allt blev tack vare mina mamma och mormors stöd (bortsett från de åren då hon inte bodde hemma) väldigt bra. 

Dylan. Hur hade mitt liv sett ut om jag inte hade fått honom?! Jag skulle aldrig rekommendera en tjej i 20-års åldern att skaffa barn i hopp om att ens liv ska bli bättre eller mer meningsfullt. I mitt fall var det en vändpunkt i livet som gav mig mening. Mening att växa upp och bli en förståndig kvinna. Han har format mig på så många sätt som inte ord kan beskriva. Han var tragiskt nog nära på att sluta i en abort. Jag blev ensam under en period i graviditeten då jag fortfarande hade chansen att ta bort honom.

Med sådant enormt stöd av en barnmorska på ungdomsmottagningen valde jag slutligen att behålla honom. Hon ska ha en eloge för sin enorma professionalitet. Ros-Marie hette hon om jag inte minns helt fel. Hon sa till mig på ett sådant skarpt, men empatiskt vis att ”räkna inte med någon hjälp, utan utgå ifrån att du kommer få ta hand om barnet helt ensam…. jag tror på dig Leyla, jag tror och litar på att vilket beslut du än kommer ta så kommer du klara det galant”. Dom orden ekade verkligen i mitt huvud och jag gick in med inställning att klara detta helt ensam. Hon gjorde att jag förstog allvaret, vilket resulterade i att jag på något sätt fick kraften att fatta ett beslut. Ett beslut om verkligheten som jag hela tiden hade förskönat. Jag och Dylans pappa, som ni som hängt med mig ett tag kanske redan vet, höll inte ihop länge efter att Dylan föddes. Jag mådde ganska rejält dåligt månaderna efter att Dylan föddes. Helt ensam satt jag med ett litet oskyldigt litet spädbarn i famnen, som jag älskade mer än livet själv. Det var nog  känslan av att inte få dela glädjen med någon som var mest sorglig just då. Dylans pappa och jag höll på där fram och tillbaka tills dess att jag valde att gå vidare utan honom. Till denna del vill jag tillägga att Dylan idag träffar sin pappa ungefär varannan helg och även dom har en bra kontakt.

Sist men verkligen inte mins, David. Vad mer behöver jag säga? När jag efter ett år som ensamstående mamma skulle skola in min lilla groda på förskola befann sig David där som en barnskötare. Jag hade inga som helst tankar på att träffa någon. Jag hade växt och blivit en självständig ensamstående kvinna och mamma. Men, David lyckades charma mig och på den vägen är det. Han har gjort allt för mig och Dylan. Sedan den dagen Dylan föddes lovade jag mig själv och honom, att aldrig någonsin utsätta honom för något som kan påverka honom negativt. Mitt barn ska växa upp i en bra miljö och alltid veta vart han kan vända sig vid motgångar i livet. Därför har jag sagt att om jag träffar någon någonsin igen så ska han fan vara bra! Det har David uppfyllt miljoner gånger om. Mer om hur vi träffades kan ni läsa om HÄR. David har därför också varit en av de största delar i mitt liv som format mig till den jag är idag. Eller tillsammans har vi format varandra, genom kärlek, självklart en del bråk men också förståelse.

Idag sitter jag här. Lägenhetsägare, student, mamma till tre barn, gift och faktiskt jäkligt nöjd med livet. Jag har, precis som alla andra, jobbiga dagar då jag inte vet hur jag ska bete mig. Men, tack vare att jag bor i det land jag befinner mig i och är en fri varelse, har jag alla möjligheter i världen att ta mig dit jag vill.

Kram!

 

Post navigation

  2 comments for “Tre saker som format mig

  1. september 12, 2016 at 7:10 f m

    Allt vi är med om i livet gör oss till dem vi blir och är. Du är bäst och mina bästa vän ?

    • Jungfrumamma
      september 12, 2016 at 7:13 f m

      Ja det är ju så ? ? Tack Livia! ❤

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *