Uppfostringsstilar | JUNGFRUMAMMA
jungfrumamma86

JUNGFRUMAMMA

Annons

Uppfostringsstilar

Jag lär mig så mycket i skolan och det är så kul. För några kurser sedan hade vi utvecklingspsykologi där vi gick igenom hela livsloppet. Bland annat har vi pratat om utvecklingsfaser, anknytningsteorin och uppfostringsstilar. Dessa är ju bara teorier, men ändå så intressant att reflektera över. Frågor som man börjar ställa sig själv är – hur är jag? Hur vill jag vara? Och vad kan jag göra bättre. För att kunna förbättra sig själv så måste man ju kunna reflektera över sitt egna beteende och sätta sig in i andras perspektiv. Jag tror det är farligt att börja jämföra sig själv med andra, däremot så tror jag att man kan ställa sig frågor som – Hur skulle jag upplevt situation om jag blev behandlad på det här sättet som barn?

Har du minnen från barn? Det har jag, jag minns oftast antingen jätte roliga situationer eller jätte jobbiga situationer. Det är inte så konstigt för man tenderar att minnas situationer som är kopplade till starka känslor. Särskilt dåliga saker. Jag brukar tänka på dessa minnen och fundera vad som gjorde att jag kände så. Vad var det till exempel min mamma gjorde som påverkade mig så starkt. Jag har en stark minnesbild av att min mamma och pappa står i hallen och skriker på varandra, jag satt under köksbordet. Jag tror jag var 2-3 år eftersom det var då de separerade. Jag var rädd. Min mamma var så arg och skrek hysteriskt på min pappa. Min mamma brukade inte skrika sådär så jag fick nog en stark reaktion eftersom jag då förstog att någonting var allvarligt. Jag har också ett minne då jag sprang framför en bil med flit för att jag blev arg, arg för att jag inte fick som jag ville. Jag var rätt envis som barn och hade en stark vilja. Jag fick mycket utbrott och hade rätt mycket ångest redan som barn. Dödsångest. Varför vet jag ännu inte, var det något som hände när jag var barn som utlöste detta? Jag minns att jag var rädd att förlora min mamma. Kan det ha påverkats av att min pappa mer eller mindre försvann? Vad vet jag.

Hur som helst. Det kan vara kul att fundera på var man befinner sig enligt nedan uppfostringsstilar:

Den auktoritativa – Innebär att man erkänner sig vara en auktoritet inför sina barn men med utrymme för resonerande och inflytande från sina barn. Barnen får vara med att diskutera kring frågor och regler som rör de även om du som förälder har bestämmanderätten. Man låter barnen bestämma saker som rör de själva inom vissa angivna ramar som man tillsammans med sina föräldrar kommer fram till. Man förklarar för sina barn varför vissa regler finns och låter barnet komma med egna synpunkter där en öppen diskussion kan leda fram till förståelse hos barnet Det sägs att denna uppfostringsstil ska vara den bästa för barnens utveckling och psykiska hälsa. Men vad vet jag.

Den auktoritära – Här bestämmer du, till punkt och pricka. Du har makt över dina barn och om de inte lyder dig så blir dom bestraffade. Här är det lydnad och bestraffnings som står i fokus. Finns inget utrymme för att barnen ska ha inflytande i frågor som rör de utan de ska helt enkelt göra som du säger. Denna uppfostringsstil var särskilt utmärkande i Sverige “förr i världen” vad jag förstått.

Den tillåtande – Här låter man barnen löpa fritt. Du vill väl men det blir lite väl fritt. Det finns inte så mycket regler utan barnen gör lite som dom vill. Det finns än dock mycket kärlek från föräldrarna. Man kan visa värme gentemot sina barn men har svårt att förstå barnens begränsningar och vikten av att ha regler och ramar. Man tror man gör sina barn en tjänst genom att låta de få som dom vill. Även denna stil fanns mycket av i Sverige förr. Vad jag förstått så var det denna och den auktoritära som utvecklades till den “auktoritativa” uppfostringsstilen då man insåg att varken bestraffning eller för tillåtande är bra för barnen mentala hälsa – och utveckling.

Den oengagerade – Här tillfredsställer man bara barnens grundläggande behov. Det vill säga att man ger dom mat och kläder men har väldigt lite engagemang i sina barn. Oftast är det föräldrar med psykisk ohälsa som befinner sig här. Enligt min uppfattning av denna stil så blir barnen väldigt försummade. Det finns inga regler, ingen värme och inte heller aktivt deltagande från föräldrar. När föräldrar inte klarar av att tillfredsställa sina egna behov så kan man inte heller tillfredsställa barnens.

Vilken stil är du? 🙂

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
jungfrumamma86

Kommentera

  1. jungfrumamma86
    jungfrumamma86

    Nej men eller hur! jag håller helt med dig. Man kan aldrig veta vad man som förälder gör påverkar barnen. Alla gör dessutom fel ibland och det kan man inte klandra sig för hela livet, vi är ju bara människor. Men tror alltid att det är bra att reflektera över hur man är och beter sig för då kan man komma långt. Tack för din kommentar!

  2. Nana

    Jätteintressant! Tack för att du felar med dig.

    Man vet ju först i efterhand vilken stil som är bäst, om ens då. Alltid lika löjligt att läsa om sådant som rör barn och deras utveckling och så ska någon kommentera under med ”ja mina föräldrar gjorde minsann inte så och det blev folk av mig med” eller ”min son tog minsann ingen skada av den och den metoden”. Hur kan de vara så tvärsäkra? Herregud, allt syns inte på utsidan på en gång!

Annons
stats