Varför vill jag jobba med människor i utsatthet? 

Inledningsvis vill jag säga att jag fick ett B på juridikkursen! Näst bästa betyg! Så glad, så peppad, känner mig stolt över mig själv! Fick svaret idag. 

Så till frågan som rubriken lyder, varför vill jag jobba med människor? Jo, för att andras lycka är min lycka. En jäkla klysché, men så sant! Jag vill jobba med att hjälpa andra som har det svårt i livet. Att hjälpa andra att hjälpa sig själva. Om jag kan göra någon annans vardag lite bättre så kommer jag glädjas åt det lång tid framöver. 

Intresset började väl någon gång under tonåren. Jag var alltid den som hamnade i ett hörn med någon olycklig själ, på alla fester, som öppnade upp sig för mig och av någon anledning ville ha mitt stöd. Jag var redan då en bra lyssnare, vilket jag fått bekräftat upprepade gånger genom livet. En annan orsak kan också vara att jag varit med om en hel del och sett mycket misär och tragedi. Jag har sugit åt mig mycket av detta och velat hjälpa till. 

Jag vill ha ett jobb som ger mig mening. Alla har inte ett jobb som betyder nåt för personen ifråga, ibland är man tvungen att ta vad man ”får” och så vill inte jag göra, jag vägrar. Jag vill känna att jag kan göra skillnad. Det är så viktigt för att jag ska trivas med det jag gör. Dessutom tror jag att jag har de egenskaper som krävs för att jobba med människor. Jag är lyhörd, empatisk, förväntar mig inget tillbaka, tycker om att ge av mig själv på ett förutsättningslöst sätt och jag tar väldigt lite personligt. Alltså, jag tar inte åt mig av vad andra säger /tycker /tänker om mig. Jag kan tänka mig att man får utstå en hel del ”skit” när man jobbar med människor i utsatthet – och det gör mig liksom ingenting alls. Kanske låter oödmjukt haha, men så känner jag. Det är väl inget fel att tro på sig själv? Det finns så många som tror för lite på sig själva så det räcker och blir över. 

Jag är helt medveten om att man säkert får se olyckliga slut, människor som faller tillbaka i missbruk, barn som blir tvångsomhändertagna, misshandel, dödsfall, misär och mycket annat hemskt. Eller att man får uppleva frustration över hur lite resurser det finns till ens förfoghenhet etc, att man blir tvungen att fatta beslut utifrån brist på detta och vilka förödande konsekvenser det har för människor. Jag vet, kanske man inte kan hantera det? Jag har ändå min förhoppning på att man kan göra mycket åtminstone lite bättre för väldigt många människor. Om så är sanningen, så räcker det för mig. Jag har ett brinnande intresse för människor och det kommer jag komma långt med, det är jag helt övertygad om! 

Så som jag känner nu vill jag jobba med ungdomar med kriminalitet- och missbruksproblematik. Ungdomar – som har hela livet framför sig, men som av olika anledningar hamnat snett. Jag vet inte på vilket sätt jag skulle vilja jobba med ungdomar, det vill säga inom vilken instans, men jag tänker mig på behandlingshem, uppsökande verksamhet, utredningsarbete eller inom öppenvård. Jag vet inte, finns mycket att göra och jag är så taggad på vad framtiden har att erbjuda i arbetssyfte. Jag njuter av varenda kurs jag läst hittills och längtar efter att läsa fler! Jag har ju bestämt att plocka ihop min egna kandidat om jag aldrig lyckas komma in på socionomutbildningen. 

Idag passade jag på att träna på jobbet. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *